Göteborgsposten – 6 maj 1870, sida 3

drägten, med höga ryttarestöflor, en enkel vapenrock med ståndkrage och trekantig hatt, den han håller i handen. Ett par ordnar på bröstet, ett enkelt schabrak, är hela den ståt, hvari han framträder. Och likväl skall en och hvar, äfven den som aldrig förut sett dessa anletsdrag, genast känna med sig, att man här står framför en konung. Jemte ett förunderligt mildt och älskligt uttryck i hans ögon, hvilar öfver hela gestalten en vördnadsbjudande höghet och värdighet, så att främlingen väl förstår, hvarföre ännu i dag hvarje svensk och hvarje norrman känner sitt hjerta bli varmt, när man nämner Carl Johans namn. Den kolossala ryttarestatyn — den är efter konstnärens egen uppgift 8 alnar hög — är ännu endast utförd i lera och icke ens såsom sådan fulländad. I höst hoppas han emellertid att ha lagt sista handen vid sitt storartade arbete, som derefter skall gjutas först i gips och sedan i brons, och inom den bestämda terminen, tre år, skall på Eidsvoldsbacken stå ett af de vackraste monumenter, som Norden eger. Detta är Bergsliens första, verkligt stora arbete, men det skall också visa att man icke med orätt gjort sig stora förhoppningar om bondsonen från Vossevangen. Att hans staty skulle vara alldeles utan fel vore nästan orimligt att begära; det har ju för öfrigt äfven de ta. Jag har emellertid icke haft tillräckligt skarpt öga för att upptäcka dem; men hvad jag kunnat se är, att i detta arbete finnes djerfhet, friskhet och genialitet. . Och hur skulle det vara möjligt. att det icke skulle röja detta, hade jag så när sagt! Konstnären har från sin tidigaste barndom varit uppfylld af stora, herrliga naturintry Från sin hembygds leende, sommarfagra ÄAlpda! har han endast ett litet stycke väg till den ofantliga Fölgefonn, som breder sitt hvita täcke milslångt öfver bergens toppar, till dessa mörka, melankoliska nejder, der Vöringen kommer frambrusande öfver högfjället och i ett enda fall kastar sig 800 fot ner i afgrunden, till Nordsjön, som sköljer Bergens kust, till de gröna fjordarne i det undersköna Hardanger. Han har växt upp midt ibland dessa mäktiga naturföreteelser, han hartumlat sig bland dem, fri som örnen på klippans brant. stark som elgen från fjällens snöklädda marker, och hans konstnärs: pill, skulle norrmännen säga, har druckit lifskratt i denna naturens stora tempelsal. Men så har han kommit hit ner till vårt flata, Jemna Danmark. Allt det, som låg stort, vildt och formlöst i hans själ, det har samlat sig och fått form härnere, då han arbetade på Bissens och ThorvaldEus statyer. Låtom : oss atelier, der han byst rundtom väg känna dem alla, g kasta en blick omkring oss i den nu arbetar! Har står byst invid garne, der står staty vid staty: vi derföre att det är mästerverk at vår gamle Bissen. Han har handledt och utbildat Bergslien, hans klara, mogna, konstnärsöga har sett den unge norske bildhuggarens första arbeten; han har sagt honom felen och fört honom in på en väg, som bådar glädjande för tramtiden. Nu stå de båda kolossala minnesmärkena midtför hvarandra: Bissens Fredrik VII och Bergsliens Carl XIV Johan, den gamle mästarens sista verk och den unge konstnärens första stora arbete, det ena afslutande en lång, rik och mognad konstnärsverksamhet, det andra gifvande goda framtidslöften om, att det ännu finnes någon, som är värdig att vandra i den afdödes fotspår! MAERSK ERSATTS ADR KIRAN cce