Göteborgsposten – 6 maj 1870, sida 1

tallisk klang, hans bestämda hållning och åtbörder voro ett uttryck af hans tankes djerfhet och beslutsamma energi. — Ni tro kanske, mina herrar, fortfor han att en sådan man som jag tjenstgör vid polisen för några tusen francs som prefekturen estär. Nej, man blir ingen spårhund, om man ej har de erforderliga anlagen. Sådan ni nu se mig, blef jag efter grundliga studier biträde hos en astronom. Hon gaf mig 70 fraues i månaden och frukostar. För denna lön skulle jag verkställa kalkyler åt honom. Nåväl! jag fann mig ej lycklig. Jag har nemligen glömt att säga er, att jag hade två små laster: jag tyckte om qvinnor och spel. Man är ej fullkomlig. De sjutio francs som min astronom gaf mig voro otillräckliga och mellan det jag gjorde mina beräkvingar tänkte jag på medel att skaffa perningar. Det fanns blott ett medel: att tillegna sig nästans gods på ett så fintligt sätt att ingen upptäckt skulle följa. Derpå tänkte jag från morgon till afton. Jag hittade på hundra förslager, det ena bättre än det andra. Jag skulle skrämma er om jag blott omtalade hälften af hvad jag på den tiden tänkte ut. Om det funnes mänga tjufvar lika fintliga som jag, skulle ordet eganderätt ej finnas i ordboken. De största försigtighetsmått och de säkraste kassakistor skulle då vara gagnlösa. Lyckligtvis för dem som ega något äro tjufvarne dumma... — Hvart vill han komma? tänkte doktor Gendron. Han betraktade ömsom hr Plantat, hvars uppmärksamhet var i högsta grad spänd, ömsom polisagenten, som fortfor: — En dag blef jag sjelf rädd för mina ideer. Jag