Göteborgsposten – 6 maj 1870, sida 1

I Första kammaren, som först behandlade frågan, var pluraliteten obenägen att nu vidröra sjöförsvaret, derföre att dess organisation är så ny, att man icke ännu hunnit erfara huru den utvecklat sig. Man ville för öfrigt låta den nye sjömiuistern blifva varm i kläderna, och det kan han icke änvu på långt när vara. Visserligen beslöt Första kammaren att en skrifvelse skulle aflåtas, formulerad enligt ett förslag af grerve H. Hamilton och i den syftning, att K. M:t skulle taga i öfvervägande huruvida en sammanföripg af sjöförsvarets begge kårer till en kunde åstadkommas; men utom det att en sådan skritvelse icke kan afgå, enär beslut derom icke fattades al Andra kammaren, så tillkom detta beslut med en väl knapp majoritet (41 röster mot 39) för att kunna åstadkomma någon egentlig etfekt. Förhållandet var nemligen aw voteringen anställdes så tidigt, att åtskilliga ledamö ter, som intagit väl sent middag, uppkomino en qvarts timma för sent, och deras sränvaro afgjorde utgången. : I Andra kammaren fördes diskussionen med vida skarpare vapen än i den Första. Men der, d. v. s. i Andra kammaren, hade ju motionären, hr Palander, kommendören Adlersparre och kapt. Mankell plats. Hr Adlersparre har så stor andel i den nuvarande sjötörsvarsorganisationen, att hvarje klander mot den måste af honom betraktas såsom ett personligt anfall och hvarje ändringsförslag deri såsom otillbörligt. Det skulle väl synas kärkommet tör Andra kammarens sparsamhetsifrare att få mottaga ett förslag som obestridligt afsåg besparingar; men då fackmännen voro oeniga huru dervid skulle tillgå, och frågan tör törsta gången nu väcktes, så var det vanskligt tör alla dem som så gerna yttra sig bredvid frågorna att här beträda det lutande planet, i saknan at tillräckliga hållpunkter. Annat är det i fråga om landtförsvaret; i den magan äro, eller tro sig alla vara, hemmastadda. Angreps motionen om det särskilda utskottets förslag med mycken skärpa at konimendören Adlersparre, så sörsvarade sig kayt Palander dock med mycken talang, och i argumentationens skärpa gat han ingalunda vika; men han gjorde sig icke skyldig tll brist pa takt, såsom fallet deremot var med kapt. Mankell, hvilken så insidiöst angrep hr Palander personligen, att denne derpå hvarken borde eller kunde ingå i svaromål. Det var också en dålig ton som den törre anslog, och gillades den af någon, icke var det at kammarens grannlaga ledamöter. Hr Keijs uppträdande utgjorde en glanspunkt i diskussionen, men helt och hållet — komisk. Kammarens Protokoller örvara många anföranden at denne talare i den komiska genren, men intet at dessa öfvertwälfar, eller är jemförligt med det ifrågavarande. Det var ett helgjutet mästerstycke 1 den superlativa bombasten. Reterenterna förmädde ej att följa med talaren; de blott athörde honoui den mest upprymda sinuesstämning, de likasom kammarens reflekterande leuamöter; men de öfriga ropade bravo när han slutade. Några få yttranden hann jag anteckna, men tyvärr endast de relativt minst komiska. Han sade sig icke tveka att uppträda (yrkande alslag) ehuru han hvarken var fackman eller kjorde anspråk på statsmannaegenskaper, ty i begge fallen kunde han ej törspilla sit rykte. Motionen var icke tor tidigt väckt, men för tidigt gjord. Endast Gustaf I och Erik X1LV hade rått uppfattat den svenska flottans bestämmelse. Sverige skall en gång utkämpa sitt sjöslag vid — Salamis o. s. v. Ni skall törgätves spana efter detta oöfverträffliga tal i bufvudstadens tidningar. Det är oårergifligt; möjligen har det dock uppfattats af kummarens stenografer, och i så tall är det raddaut tor etterverlden, så vida ej talaren sjelf siuver lämpligast att bortjustera allt det besatta, och då utgör det blott några få rader. Kapt. Mankell hade vid riksdagens början gjort sig den stora mödan att sammanskritva en ganska vidlyftig mo ion rörande indelningsverkets aflösande och en ny stams