Göteborgsposten – 5 maj 1870, sida 2

fick hon erfara. Stackars menniska! Hon hade tillagat en förträfflig mältid, men ingen tackade henne derför. Dinern led mot slutet och hr Plantat började att lida af det tvång tjenarnes närvaro pålade honom. Hun ropade på hushållerskan. — Låt servera kaffe i biblioteket, sade han; ni eger sedan er frihet och Louis äfven. — Men dessa herrar veta ej hvar deras rum äro belägna, invände m:me Petit, hvars planer att lyssna blefvo kullkastade af detta råd. Dessutom kurna herrarne behöfva nägot. — Jag skall ledsaga herrarne, svarade fredsdomaren torrt, och om något fattas är jag tillhands. Det var ej annat att göra än lyda och man trädde in i biblioteket. Hr Plantat tog fram en låda eigarrer och bjöd sina gäster. Hr Lecoq valde med mycken omsorg ut en åt sig, och då den var tänd yttrade han: — Ni kunna lägga er, mina herrar, men hvad mig beträffar måste jag vaka. Men innan jag sätter mig att skrifva behöfver jag några upplysningar af hr fredsdomaren. Hr Plantat böjde på hufvudet till tecken uf samtycke. — Vi måste gå igenom våra anteckningar och iakttagelser, återtog polisagenten. Alla de upplysningar vi kunnat förskaffa oss äro ej mer än som behöfves för att kasta en smula ljus öfver denna sak, som är en af de mörkaste jag på lång tid haft att göra med. Förhållandena äro vådliga och tiden brådskar. På vår skicklighet bero flera personers öde. (Fartay