Göteborgsposten – 4 maj 1870, sida 2

IIr Plantat, som ingenting ville se, hade redan vändt på hufvudet och fortfor i den ton man begagnar då man talar om helt likgiltiga saker, vädret och dylikt: — Ja, man skall gräfva upp Sauvresy. Man misstänker — rättvisan är alltid misstänksam — att han ej dött af en fullkomligt naturlig sjukdom. Fältskären stödde sig mot väggen för att ej falla. — Derföre, fortfor fredsdomaren, har man vändt sig till doktor Gendron. Han har, som ni vet, funnit medel att upptäcka närvaron af ett ulcalord, hvilket det må vara, i de ämnen som underkastas hans analys. Han har talat med mig om ett visst känsligt papper... Robelot uppbjöd hela sin energi för att ej digna under slaget. — Jag känner, sade han, doktor Gendrons förfaringssätt; men jag inser ej hvart de misstankar, hr fredsdomaren talar om, kunna leda. Hr Plantat visste nu hvad han hade att hålla sig till. — Jag tror att man har mera än misstankar, svarade han. Madame Tremorel har blifvit mördad, som ni väl vet, man har undersökt hennes papper och påträffat bref, en förklaring af det mest tydliga slag ... Äfven Robelot visste nu hvad han hade att rätta sig efter; men han hade ännu styrka nog att säga: — Man får hoppas att rättvisan misstager sig. Sådan var denne mans sjelfbeherrskning att han, oaktadt den nervösa darrning, som skakade hela hans kropp, tvang sina läppar till ett småleende då han tillade: