Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 2

af, likasom det äfven är troligt, att kejsardömet skall på samma nya obetänksamhet af de oförsonliga komma att vinna mycket, i det man skall skynda att rösta ja?, för att heldre skydda kejsardömet, som är ordningen, än att genom ett nej prisgifva landet åt oroliga stormar, de der mäste törqvätva både bandel och näringar, utan att kunna föra landet i politisk utveckling framåt. Det är neml. naturligt, att sådana män som Rochetort och Flourens i spetsen för de allmänna ärendena skulle på nytt framkalla skräckscenerna från den första stora revolutionen med dess blodskränkta terrorism och for öfrigt djupt kompromettera Frankrike, hvars inre svaghet måste göra det till en lekboll för de starkare utlänuska makterna. Det är väl ock med anledning häraf, som den gamle orleanisten Guizot uti ett i ÅJournal des Debats offentliggjordt bref förklarat sig erkänna vigten af de införda reformerna, hvarföre man borde med erkännande och förhoppning rösta för de frågor, som äro hänskjutna under tolkets omröstning. Denna törklaring är desto märkligare, som hans partivänner, anhängarne af venstra centern i lagsuftande församlingen, bland dem äfven Thiers, törorda genom ett cirkulär, att deras anhängare skola rösta nej. Samma bevekelsegrunder, eller fruktan för ett osäkerhetstillstånd, har antagligen föranledt äfven Laboulayee skrifvelse, törordande röstning med ja. Han säger i denna skrifvelse soljande tänkvärda ord: Man kan med 1870 års törfattning redan uträtta något; låtom oss blott begagna den rätt, istället för att törspilla tiden med ihåliga deklamationer. Men, säger man, allt är prekärt, dertör att kejsaren förbehåller sig rätten att vädja till folket och kan hvilken dag som helst ställa allt på spetsen. I teorien är detta rikugt, i praxis är det omöjligt; den sedan aderton är vunna erfarenheten bevisar det. Sedan 1852 har kejsaren alltjemt skridit framåt i frihetsvänlig anda. Hvarför? Derför att han ej har någon annan grundlagstiftande makt, än deu som den allmänna meningen gifver honom ... Det finnes ett ofelbart medel att göra kommande omröstningar oskadliga, neml. det att man med fulla händer sprider uppfostran och personlig frihet, att man decentraliserar och genomdritver landets regering genom landet sjelft. Om vi begagna oss af det närvarande, skall framtiden höra oss till. Jules Favre uttalar sig för röstning med nej. För öfrigt skrifves från Paris, att furst Anatole Demidoff afliditd erstädes. Han föddes d. 24 Mars 1813 i Moskwa. Han visade stor flit och lyckliga själsgåtvor, så att han snabbt genomgick skolorna S:t Barbe och S:t Louis, juridiska skolan och polytekniska skolan i Paris. Han utvecklade under sin följande letnad stor välgörenhet, och stora välgörenhetsiurättningar i Petersburg och Florens bära hans namn. Den i Petersburg är 1833 stiftade, under kejsarinnan Alexandra Feodorownas särskilda skydd stående anstalt, för hvilken den genom sin fars nyss timade död rike unge fursten inköpte och inredde en stor byggnad, består af fom afdelningar: i den forsta emottagas 40 fattiga qvinnor ur de bildade klasserna, under det att de äfven erhålla tillfälle till arbete för att sjelfva förtjena något; i den andra afdelningen försörjas och sysselsättas 40 andra qvinnor af lägre stånd, hvilka genom någon olycka satts ur stånd att lifnära sig sjelfva; i deu tredje afdelningen vårdas 150 fattiga flickor ända till sitt sextonde lefnadsär och uppfostras till ärbara tjenarinnor. Den sjerde atdelningen har utbredt sina grenar i filialanstalter öfver hela Petersburg och är afsedd att årligen utdela mer än 200,000 måltider ull fattiga familjer, under det att den femte afdelningen gitver en asyl åt 150 barn. — Han har gifvit ut flera arbeten, men rönte under senare åren åtskilliga angrepp. — Genom sin förmälning med den sköna prinsessan Mathilde, dotter till prins Jerome Bonaparte, exkonung af Westfalen, blef ban beslagtad med napoleoniderna. Det barnlösa aktenskapet blef dock af kort varaktighet. De båda parterna funno sig icke öfverensstämma med hvarandra och skildes derför i godo. — Genom sitt frikostiga uppmuntrande af konster och vetenskaper blef han en dag invald såsom en af de fyratio i transka akademien. — I närheten af Florens hade han en villa San Donato, som var synnerligt rik på konstskatter, ett verkligt museum. Dessa samlingar gingo för kort tid sedan under klubban. — Furst Demidqoff var vid sid död ej mera någon rik man. I Rom ha de öfriga representerade mak terna förenat sig med de i den sista franska