Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 2

— Hvad? Under sådana ömtåliga förhållanden då en aktad familjs heder beror på ett ord, fordras den yttersta försigtighet. Hvad kunde jag göra? Underrätta Courtois? Nej, tydligen icke. Han skulle för öfrigt ha rägrat att tro mig. Han tillhör de menniskor som ingenting vilja höra eller förstå förrän sjelfva faktum öfvertygat dem. — Man skulle kunnat söka iaverka på grefve de Tremorel. — Grefven skulle ha förnekat allt. Han skulle ha frågat mig med hvad rättighet jag blandade mig i hans affärer. Ett sådant steg skulle endast ha ledt till en brytning mellan mig och Courtois. — Men den unga flickan? Hr Plantat drog en djup suck. — Oaktadt det är mig motbjudande, svarade han, att blanda mig i hvad som på det hela taget ej rör mig, så försökte jag en dag att tala med henne. Med den yttersta försigtighet, jag kan nästan säga med moderlig grannlagenhet, utan att låta henne förstå att jag visste allt, försökte jag visa henne den afgrund som öppnade sig framför henne. — Och hvad svarade hon? — Ingenting. Hon skrattade och skämtade sout endast qvinnor förstå att skratta och skämta då de ha en hemlighet att dölja, (Forts)