Göteborgsposten – 2 maj 1870, sida 2

verlden utvisade att han var en lycklig man. På några timmar tycktes han ha blifvit tjugo år äldre. Sedan olyckan i så många år glömt bort honom, hade hon nu kommit som en oförsonlig gäldenär att utkräfva sin fordran. På morgonen hade man sett honom som en man i sin fulla kraft, nu återsåg man honom som en gubbe. Den gamle fredsdomaren, denne man som genomgått så stora pröfningar, var just den vän som behöfdes i denna förfärliga kris. Han hade fört hr Courtois tillbaka till kanapen, och sättande sig der bredvid honom tog han hans händer i sina och förmådde honom att beherrska sin som det tycktes gränslösa smärta, Han påminte den olycklige fadern, att hans hustru, hans följeslagarinna genom lifvet återstod honom för att med honom begråta den kära döda. Huan hade ju dessutom ännu en dotter att älska och uppfostra. Men den olycklige mannen tog ingen tröst. — Ah! min vin, suckade han, ni vet ej allt. Om hon hade dött här, midtibland oss, vårdad af oss, skulle min förtviflan visserligen varit stor, men dock obetydlig jemförelsevis med denna, som dödar mig. Om ni visste, om ni visste... Hr Plantat hade rest på sig, liksom om han varit rädd för hvad han skulle få höra. — Men hvem kan säga, fortfor mairen hvar och huru hon dött! Oh, min Laurence, fanns det således ingen som hörde ropen af din förtviflan och kunde rädda dig! Han reste sig upp och utropade förtviflad: