Göteborgsposten – 2 maj 1870, sida 2

I öfra våningen såg man ljus röra sig hit och dit. Man sysselsatte sig med den yngsta af hr Courtois döttrar, mamsell Lucile, hvilken fått en nervattack. I vestibulen satt en femton års flicka, mamsell Laurences kammarjungfru, på nedersta trappsteget. Hon höll sitt förkläde för ansigtet och gret bittert. Några andra domestiker sprungo hit och dit utan att veta hvad de skulle göra, Dörren till salongen som var otillräckligt upplyst af två vaxljus stod på vid gafvel. I en stor fåtölj nära kaminen snarare låg än satt madame Courtois. Nära ett fönster åt trädgården låg hr Courtois i en kanape. Man hade tagit af honom hans öfverrock och i brådskan i det ögonblick då hans lif berodde på ett lancettstygn, hade man ryckt sönder ärmarne på hans skjorta och flanelltröja. Hans armar voro ombundna med bandager. Nära dörren stod en liten man, som visade en myoket förvirrad min då hr Plantat och doktor Gendron inträdde. Då dörren öppnades vaknade hr Courtois upp ur den dvala hvari han varit försjunken. Han reste sig upp och vacklande som en rusig person gick han emot den gamle fredsdomaren och kastade sig i hans armar. Han yttrade i svag ton: — Ack! min vän, jag är mycket olycklig! ja, mycket olycklig! Den olycklige mairen var till den grad förändrad att det skulle varit svårt att känna igen honom. Han hade ej längre denna småleende, sjelfbelåtna min, som för hela