Göteborgsposten – 22 april 1870, sida 1

en yxa på golfvet framför en möbel som gifvits några hugg. men som ej var öppnad; jag tillsade att den ej fick röras. — Och ni gjorde rätt, min herre. Är yxan tung? — Ja, temligen. — Iåtom oss gå upp och se på den. De stego upp. Hr Lecoq lade sig på magen och studerade ömsom yxan, som var glänsande och väl bonad. — Jag antager, anmärkte fredsdomaren, att missdådarne ha burit upp denna yxa och attackerat denna möbel i det enda ändamålet att leda undersökningen på villospår och göra problemet mera inveckladt. Detta vapen var ej nödvändigt för att slå in detta lock som jag skulle kunna krossa med min knytnäfve. De ha gifvit det ett enda slag och lagt yxan lugnt ifrån sig. Polisagenten reste sig upp och turkade af sig dammet. — Jag tror, min herre, sade han, att ni misstar er. Denna yxa har ej lugnt blifvit nedlagd, den har kastats med en häftighet som förråder en stor förskräckelse eller en liflig vrede. Se på dessa tre märken i golfvet. Då yxan kastades föll hon först på eggen, det utvisar denna skåra; derefter föll hon på sidan och dess öfra del gjorde detta märke, som ni ser här vid min tumme; kort sagdt, hon kastades med sådan styrka, att hon i fallet vred sig rundtomkring, så att hon först gjorde en skåra med eggen, derefter detta märke med sin tunga del och så ånyo denna skåra med eggen på det ställe der hon nu ligger. — Det är sannt, mumlade hr Plantat, fullkomligt sannt!...