Göteborgsposten – 21 april 1870, sida 1

Den förträfflige mairen bleknade lindrigt. — Min hustru! utropade han orolig, hvad menar du? förklara dig då. — Nåväl, hör å, fortfor Baptiste med det lugnaste utseende i verlden. Brefbäraren kom nyss med posten. Godt! Jag bär in brefven till frun, som befann sig i lilla salongen. Knappt har jag hunnit tillbaka utom dörren, då jag får höra ett häftigt rop och ljudet af en person som faller till golfvet. Baptiste uttryckte sig mycket långsamt, man märkte att han fann ett obeskrifligt nöje i att förlänga sin husbonces ångest. — Men fortsätt då! sade mairon förtviflad, fortsätt då! — Naturligtvis, fortfor den slyngeln utan att skynda sig, öppnar jag återigen dörren till lilla salongen? Hvad får jag se? Frun ligger utsträckt på golfvet. Jag ropar på hjelp; kammarjungfrun kommer, kokerskan, allesammans och vi lyfta upp frun och bära henne till sängen. Det tycks, sade Justine till mig, att det är ett bref från mamsell Laurence som bragt frun i detta tillstånd... Betjenten hade slutat. Han afvägde hvartenda ord som han yttrade; hans ögon förrådde den djupa tillfredsställelse han kände öfver att en olycka drabbat hans husbonde. Och denne stackars husbonde var helt bestört. Liksom det händer oss alla, då vi ej veta bestämdt hvilken olycka som drabbat oss, var han rädd för att göra några frågor. Han stod der tillintetgjord, orörlig, öfverlemnande sig åt en onyttig klagan i stället för att skynda hem.