Göteborgsposten – 16 april 1870, sida 2

aflägsna en andlig, som missbrukat hans förtroende. Följden af att den bayerska regeringen sökt inblanda sig i denna sak var emellertid den. att man nu började hysa misstankar till sjelfva beskickningen. Man onställde undersökningar i denna riktning, och dessa ledde snart till den upptäckten, att beskickningen satt sig i förbindelse med sättarne i det apostoliska tryckeriet och af dem mottog korrekturafdrag af de för de heliga fäderna å mötet bestämda schemata. Härigenom blir det begripligt, huru AÅugsb. allg. Zeit. kunde, afven etter abb6 Friederichs utvisande från Rom håna den romerska regeringen med försäkran om. att bladet äfven framgent skulle kunna offentliggöra sådana meddelanden, som voro egnade att kasta ett klart ljus öfver mötets tendenser, och offentliggörandet af det sista schema de fide visade endast alltför tydligt, att bladet var säkert på sin sak. Återstår att se, om icke bladet det oaktadt skall komma att meddela sina intressanta korrespondenser. Från Italien komma vi till Frankrike, der förvirringen tyckes öka sig. En parisertidning säger: Tjngo dagar hafva knappast förrunnit, sedan det kejserl. brefvet af d. 21 Mars utkom, hvilket föreslog, att den oföranderliga författningen af d. 14 Jan. 1852 skulle för nionde gången förändras, och redan hopa sig förvecklingar på förvecklingar, kriser följa på kriser. Förvirring råder öfverallt, örtroende fiones ingenstädes; ställningen är mera spänd, förvirrad och oroande, än den under många år varit det. Hotadt med förflyttning ännu dagen efter sin tillkomst, befinner sig kabinettet af d. 2 Jan., efter 3 månaders oupphörliga strider med kamrarne och statscheten, i fullständig upplösning. Folkomröstningen drager upp det ena ovädersmolnet efter det andra, och synes det vara visst, att våldsamma stormar komma att utbryta. I lagstiftande förs. förekom häromdagen rörande saken följande debatt: Keratry (till regeringsmedlemmarne): Är det sannt, att inrikesministern lå it kalla alla prefckterna till Paris, för att ålägga dem att leda folkomröstningen med den största ifver och särskilt att bemyndiga dem till att vid sin hemkomst till departemente na förklara, att märerna hädanefter väljas af kejsaren ur municipalrådet? Inrikesministern Cher andier de Valdrome reste sig och svarade i en bestämd och myndig ton: Ja, jag har under de sista dagarne mottagit en del prefekter här i Paris. Jag har under mitt personliga ansvar gifvit dem instruktioner, hvilka afse att värna om omröstningens frihet och uppriktighet; jag har ålagt dem att använda all sin ifver, för att hindra afhållandet från omröstningen. Hvad jag gjort, är en administrativ åtgärd, rörande hvilken jag ej tänker att ytterligare uttala mig. Picard (ur oppositionen) : Ja, om folkomröstningen endast är en administrativ åtgärd, så har ministern rätt. — Tal. begärde, att inrikesministern skulle offentliggöra sina instruktioner till prefekterna. Ollivier trädde emellan och förklarade, att intet hindrade ett dylikt offentliggörande. Regeringen ville ålägga sina agenter att athålla sig ifrån att inverka på den allmänna meningen, men deremot motarbeta den manöver eller de konstgrepp, som kallades athållande från omröstningen. Det är våra embetsmäns pligt att, såsom inrikesministern sagt, utveckla den största ifver och den outtröttligaste verksamhet, för att göra det begripligt för borgarena, att det är deras pligt att gå till rösturnan och uttala sin mening. Denna instruktion betäcka vi med vårt ansvar. Vi skola aldrig tillstädja, att styrelsen och regeringen stå med korslagda armar och i slö likgiltighet gentemot ett organiseradt afhållighetssystem Picard framhöll, att en sådan indirekt påtryckning på de röstande skulle göra omröstningen till en ovärdig komedir. IlIäraf tramgår tydligt, att venstern vill på omröstningens arrena upptaga kampen med regeringen och med alla till dess förfogande stående medel söka förmå befolkningen till att icke rösta. Från Paris berättas foljande mystiska tilldragelse: Då kejsaren i Fredags höll mönstring med trupperna på Tuileriernas gård, hade en illa klädd karl trängt sig in genom len öppna gallerporten och rusade emot kej saren under rop af: Till Cayenne med honom! Till Cayenne! Polischefen Galand lät genast gripa honom och föra honom till en närbelägen station, der man hos honom fann en stor summa i bankanvisningar (30, ooo fres) och en dolk. I hans mycket tarfliga boning vid Rue Rolin fanns vid närmare efterseende dessutom ett helt lager af sablar, revolvrar, karabiner, dolkar, batonger etc, samt i ett hemligt gömsle 60,000 tres i guld. På frå zan om, hvarför han rusat mot kejsaren för utt förnärma honom, svarade han, att hans hatriotiska hjerta uppröris at mängdens bitallsrop.