Göteborgsposten – 16 april 1870, sida 2

det sig ull nytt ovader, och ho vet, hvåd som skall framgå ur den närvarande jäsningen af de olika brännämnen, hvilka makt lystna furstars och kortsynta ministrars politik lemnat qvar i den europeiska samhälls kroppen. For att hälla oss till hvad son, närmast rör oss, så är det märkligt att se, hvilken storm Bismarcks tidning upprört emo: Preussen med anledning at sitt taktlösa, ja. nedriga uppförande mot Danmark. Alla utan undantag ogilla den preussiska politiken i afseende på Nordslesvig, och tillochmed en mot Danmark fientligt stämd wienertidning utbrister varnande: bet lurar alltid en fara bak om det ouppfylida fredsfördraget. Om de of ficiösa preussiska tidningarne än äro för stolta att medgifva detta, så borde de likväl kunna inse, att Europas fred är hotad; ty art. V.är eu häfstäng, på hvilken utlandet alltid kan lägga handen, då det gäller att blanda sig i Tysklands angelägenheter ... Vi äro för visso inga vänner till danskarne och i allmänhet taladt icke till narionalitetsprincipen, men i den europeiska fredens intresse måste vi likväl beklaga, att ett knappast 4 år gammalt fördrag blir behandladt så, som om det aldrig afslutats. Skarpast äro dock de franska tidningarne, af hvilka Opinion Nationale med blodig ironi hånar den hycklande preussiska politiken, yttrande med hänsyftning på ett af nordslesvigaren Kryger väckt ändringsförslag till den nordtyska strafflagens bestämmelser om hädelse emot Gud: Om det vore åt oss öfverlåtet att skänka en premie till den skickligaste suveränen i Europa, så skulle vi otvifvelaktigt befinna oss i stor förlägenhet; men om det endast gällde att utpeka den frommaste fursten, skulle ingen tveksamhet vara möjlig, och det blefve då konung Wilhelm, som skulle åtnjuta äran. Ingen monark i Europa bär så ofta som han Guds namn på läpparne, och han vakar med den outtröttligaste och ifrigaste omsorg öfver allt som berör religionens angelägenheter. IIan bekymrar sig endast om, hvad som kommer ifrån himlen, och då kronan tillföll honom, ville han taga henne ifrån Herrans altare. Kryger Nordslesvigs djerfve representant å den nordt riksdagen, är naturligtvis ej ovetande härom. Han deltager endast i den höga församlingens plena i den fasta afsigten att försvara den goda rätten, och om han än icke kan skafta den seger, så kan han atminstone begagna hvarje tillfälle till att förkunna alla och en hvar densamma. Alldenstund den nordsles vigsko deputeradg, som Sagdt. kände konungens fromhet, menade han, att i den heliga paragraf, som man infört i den nordtyska strafflagen, borde tillaggas bestämmelser om, att ingen finge häda Gud, genom att tillråda kränkningen ar förd g, som afs lutats i Guds namn, eller genom att missbruka Guds namn med undertecknandet af fördrag, som man förbehöll sig att icke iakttaga. Straffet tör denna förbrytelse skulle vara tre års fängelse. Om man betänker att Gudshädare skulle enl. den på Sinai uppenbarade lagen stenas, att den hel. Ludvig lät med ett glödende jern genomstinga Gudshädarnes tunga och att Pius V skickade dem för lifstid på galererna, så måste man finna det mycket beskedligt, att Kryger endast ford ade 3 års fängelse för det Gudshälande. som består i kränkningen af ett högtidligt ingånget och besvuret fördrag. Den skandinaviska deputer raden kom visserligen med ytterligare ett litet tillägg, i det han begärde att Gudshädarne icke skulle få bekläda någon offentlig anställning. Men under en så from monark som konung W ilhelm var ett sådant förslag helt naturligt, och likväl ville den nordtyska riksdagen, hur otroligt det än låter, ej ens nedlåta sig till att underkasta det en diskussion, föregifvande, att det direkte afsåg konungen och hans premierminister, hvilka framstäldes säsom öfverträdare af pragerfördraget. Kryger hade förutsett detta, och på grund häraf, för den händelse att hans ändriugsförslag icke togs i betraktande, uppmanat riksdagen att åtmistone borttaga hela paragrafen om Guds dels,e alldenstund det ju ej finnes någon anledning till att straffa de små syndarne, när man låter de stora gå fria. Detta förslag rönte dock samma öde, som det föregående. Att sisia ordet ännu icke uttalats i den vordslesvigska saken, tros allmänt, och är det icke omöjligt, att denna fråga snart åter kan intaga ett framstående rum; ty hon är ödesiger det vågar ingen förneka, och ju dumärygare den preussiska pressen uppträder, desw vissare är det, att den känuer sig allt an nat än lugn. Öfvergä vi från Norden till Södern, så ha vi der Italien, hvars tlistånd synes bl med hvarje dag mera betänkligt. Regeringens oförmåga att kunna lösa såväl den finansiela som den romerska frågan har vändt den allmänna meningen ifrån henae, så att hela landet nu plötsligt finner sig iuveckladt i en maz zinistisk sammansvärjning. I R magnan och Venedig råder jäsning. Den i Palermo upptäckta republikanska sammansvärjningen måste ha varit mycket betydl g, eftersom pansarskepp beordrats till s:adens hamn, för att af vakta händelsernas gång. I Bologna har man i ett bus vid Strada Brocaindesso konfiskerat vapen och ammunition. Ministern Lanza skall hafva telegraferat till alla högre myndigheter i provinserna, att de måste vara på sin post. Under allt detta smider påfven med sia anhang sina åskviggar mot sawvetstriheten i den katolska verlden. Vi ha förut omnämnt -Angsb. allg. Zeit. såsom det blad, hvars korresp. från den eviga staden skulle vara bäst underrättad. Allt upptävkligt spioneri haanvändis, tör att tå tag i hvem han verk ligen är; men sörgäfves. Nu skritves det derifrän: I Roms diplomatiska kretsar vill man veta, att guvernören i iden eviga staden-, som tillika är polisdirektör, slutligen upptäckt den kälia, hvaritrån de indiskreta meddelandena flutit, som upprepade gånger törrådt kyrkomötets hemligheter. Misstanken föll början på en viss abbe Friederich, som kardinal Hohenlohe lått kalla till sig, för att, så länge synoden varade, begagna honom som I teolog. I trots af det beskydd, som bayerska ; legationen sökte att gifva ubbåen. måste denA om N