Göteborgsposten – 16 april 1870, sida 1

Fru Bergström har i Ernestines parti tillfälle att fullkomligt eröfra publiken både med sin sång och sitt spel. Just så bör Oflenbach sjungas och spelas för att kunna rätt uppfattas. Man har kallat denna sångerska för Stockholms m:ll Schneider, den bekanta parisersångerska, för hvilken Offenbach särskildt komponerat flera af hufvudpartierna i sina operetter. Vi veta icke om någon yttre likhet finnes mellan dessa båda artister, deremot har fru Bergströms apparition i Soirgen en påfallande likhet med porträtterna af en annan ännu större celebritet än m:ll Schneider, neml. vår egen Kristina Nilsson. Hr Garth som dummer-jönsen är ypperlig och har hvarje afton fått sjunga sina roliga kupletter dacapo. De öfriga medspelande fylla väl sina roller och äfven här har fru Fornell tillfälle att skapa en annan rifvande qvinno typ, en artistvurmig Xantippa. Vi aro ötvertygade om att Soirgen skall kunna med fördel för direktören uppföras ännu många gånger. . Annandagen promenerar hr Hafgren med sitt sällskap ötver till Nya Teatern för att visa vår publik ÅEn qvarglömd kines, mandarinen Tsing-Kha-Dus, omkring hvilken innevånare al det himmelska riket hr Ernst Wallmark grupperat en mängd personager från konungariket Sveriges hufvudstad. Stycket är försedt med en mängd roliga kupletter och har gjort lycka i Stockholm. I Helsingfors tidningar omtalas att ett derstädes bildadt sällskap Snomalainen Seura — namnet stöter något på Sammelsurium — d. 4 d:s å Nya teatern derstädes gaf en dramatisk föreställning på finska språket. I det första stycket Paola Moroni), ett sorgespel i 2 akter af finsk författare, medverkade fru Lotten Raa, som inropades efter båda akterna upprepade gånger och helsades med ett regn at blomsterbuketter. Det andra stycket var en till Lahtis förlagd lokalisering af Min hustru eller en natt i Falkenberg. Föga kunde väl pseudonymen Later uns gesagt, då han lokaliserade Andersens lokalisering, En Nat i Roeskilde, af firman Varin Å Lesevres Une chambre å deux lits, ana att hans lokalisering slutligen skulle omflyttas i finsk drägt. Undras just hvad stycket nu månde heta, Kultani kukku Kadexan Kymmenä Lahtis eller något i den stilen förmodligen. Hvad hade vi egentligen i br Ziwerts trisörsalong att göra Thorsdagen den 24 Mars 1870? Kunde vi icke lika gerna gått till hr Berg, hr Swahn, hr Schölin (han var icke Åutgången då!) eller någon annan af stadens her klippare? Vi hade då icke helt oskyldigt kommit att neddraga en storm öfver vår gamle vän P. Hansellis i Upsala perukprydda, intet ondt anande hjessa. Ur Hanselli är ingen auktoritet i bibliografi och litteraturhistoria, säger Göran, och bakom honom stå hufvudstadens samlare och biblioftör (bibliognosterna med förmodligen !). Stackars gubben Hanselli! Med små, små tillgångar, men ett brinnande intresse just för fosterlandets bibliografi och litteraturhistoriak, har han, så godt han för mått och förstått, sökt att i sin mån gagna litteraturen. Mårga af våra äldre, förut — utom af hufvudstadens bibliofiler, förstås, — totalt förgätna författare har han dragit fram ur glömskans natt och presenterat i icke så dåliga upplagor, som man nu finner hans upplagor af Hallman, Kexel m. fl. Stilla och blygsamt har han framträdt, utan onödigt braskande ha ändå dessa hansiupplagor funnit nåd inför alla dem som vetat med hvilken möda, hvilka uppoffringar dessa hans litterära företag varit förknippade. Han är alldeles ingen obeskedlig drake mot hvilken S:t Göran behöft rikta dräpslaget af sitt bart buggande svärd, han är en liten, beskedlig arbetsmyra, som dock släpat månget, alldeles icke förkastligt strå till den litterära stack, hvartili vissa samlare icke dragit något strå alls, hans sträfvanden ha vunnit erkännande inom en ganska vidsträckt krets, äfven om hufvndstaden icke kommit att falla derinom, och detta medvetande lefver han säll i! — Och nu aldrig ett ord mera omRymmerskansvärde och raritet! Under rubriken en vildsint sälle meddelade vi häromdagen i denna tidning en liten berättelse om en viss orolig Kropps Leben und Treiben i poliskammaren midt under brinnande session. Slutet blef det mindre behagliga kroppsstraffet, 10 dygns vatten och bröd. Då mannen, hvars vite genus för närvarande är att vara kronoarbetskarl, hvilket, som man ser, icke är detsamma som att vara en krona till arbetskarl, i Måndags efter utståndet straff åter presenterade sig i poliskammaren, var han from och spak som ett lam. Jo jo, sådant der gör kroppen godt, anmärkte någon, då det glädjande fenomenet omtalades. EERO —— Riksdagen.