Göteborgsposten – 16 april 1870, sida 1

Päsktankar. — Annandagarne. — Ord och inga visor. — Från Mindre Teatern — till Nya. — En natt i Falkenberg, öfversatt på finska. — Ett försvar. — Anekdot. Nu ha vi Påsk igen! Om vi idag icke som för ett halft sekel sedan — bevars, hvad man börjar bli ålderstigen! — hoppa och dansa af fröjd vid åtankan på aftonens öfverraskningar, de målade, pullfyllda påskäggen, om vi icke roa oss med att pryda vår nästas ryggtaflor med sopa, raka, smörjehorn, så kommer det helt enkelt deraf att barndomens lyckliga tid är förbi, att vi nu istället fika efter lyckans gyllene Rok-ägg och hvad de ofvannämnda resedonen beträffar skönja vi dagligen och stundligen, att det nog kan, dem förutan, bära åt Blåkulla för lite hvar. Men blefve vi än ett helt sekel gamla och med darrande hand sökte klottra ihop en veckokrönika — i hast uträknadt den tretusensjuhundrasextionde, eller så bortåt! — skola vi dock alltid glädja oss åt Påsken, ty det är Vårens eviga högtid, våren i den yttre natu ren, våren i vårt inre, religiösa lif. Ack, när den store Örtagårdsmästaren deruppe låtit sitt välsignade regn och sin strålande sol ur den mörka, kalla jorden väcka till lif de oräkne liga, herrliga bevisen på hans allmakt och godhet, när klockornas ljud Påskdagsmorgonen dallra genom luften, manande oss alla att gå upp och knäböja i templet, o, vaknar icke då äfven i det mörkaste, kallaste menniskohjerta till nytt lif den skuldlösa barndomens, den första iroende ungdomens ofläckade påsklilja, tron på honom, som lefde och dog för våra synder, jublar det icke inom oss en stämma, hvilken intet tvifvel, inga spetsfundig! attänkta sofismer mäkta nedtysta: kristus är uppslånden! Jag vet, att min Förlossare lefrer! Den stora högtiden skall på öfligt sätt firas i de evangelisk-lutherska templen, och i katolska kapellet med så mycken ståt som omständigheterna tillåta. Tusentals biljetter ha uttagits till gudstjensterna i förgår, igår, imorgon och i öfvermorgon. I år sammanfaller äfven den mosaiska påskhögtiden med vår, ett egendomligt sammanträffande just på sjeltva likställighetsåret! Under Långfredagen ha naturligtvis alla offentliga förlustelselokaler varit tillslutna och så torde äfven fallet bli i morgon, men Annandagen börjas det igen. Apropos Annandagen — ni vet att vi strängt bålla på Annandagarne och ni känner skälet! — en Söndag för ungefär ett år sedan blef, som ni kanske påminver er, en stackars vansinnig qvinna, som ville tränga sig fram bland nattvardsgästerna i Domkyrkan, aflägsnad derifrån och förd till en lämpligare plats. Dessförinnan hade hon dock hunnit med att i sakristian insmuggla en af henne sjelf förtattad och skrifven epistel, uppfylld af de mest osammanhängande och förvirrade fraser, vittnande om att religionsgrubbel förmörkat den olyckligas förstånd. I slutet förekommer följande strof, hvilken deremot onekligen har en viss komisk anstrykning: — — jag vil på minna eder en få kunighet såkallade ibland di lärde för leden rigsdag påyrkade magester — — härifrån Götheborg om annandagarna skole borttagas som är gladiedagarna för Guds trogne han kan vara bra att rererera(?) på Lantbruksmöten som tillhör dett jordiska om födan och gödan men intett på En rigsdag til att profetera om det han icke begriper — — För att på det sättet nedsabla sina motståndare måste man dock vara spritt galen eller — medlem af danska Folkethinget! Å Mindre Teatern har fyra aftnar å rad upptörts: En odödlig suverän, Den lilla sångfågeln och En soir6e i Kåkbrinken. Det första stycket innehåller några ganska nätta melodier, men libretton är mer än lofligt tarflig och lemnar intet tilltälle för de spelande att, äfven om de så önskade, utmärka sig, dock med ett undantag: den förfärliga svärmodern, som i fru Fornell har en rysligt bra representant. Sängtågeln är en gammal bekant, som återses med desto större nöje som Nettchens och Fridolins partier synnerligen vårdadt utföras af m:ll Söderberg och hr Hafgren. Den förstnämnda har på ett glädjande sätt gått framåt sedan sitt senaste uppträdande härstädes; den benägenhet att detonera, som fordom ej sällan yppade sig, har nu så godt som alldeles försvunnit, j rösten har vunnit i välljud och styrka och spelet är lifligare och naturligare än förut. i Hr Hafgrens vackra tenor gör en ypperlig effekt i de täcka ensemblenumren. Soirgen l är obestridligen ett bland de lustigaste stycken, som på länge här uppförts, såväl hvad musiken som libretton beträffar och bearbetaren, hr Strindberg, har på ett godmodigt skämtsamt sätt deri inflickat roliga anspelningar på i vissa företeelser å Göteborgs operahimmel. nr enonttin :7TF UDD TCM 56 OA AS RA FFF FFS