Göteborgsposten – 14 april 1870, sida 2

derför kunna se någon bättring, emedan städse nya lån måste upptagas, sör att betäcka uppkomna brister. Dessa återigen föranledas af den stora och mot Italiens närvarande resurser på intet sätt svarande arme-styrka, som landet måste hålla på benen. Och någon nämnvärd minskning i armen vågar man ej vidtaga, så länge det verldsliga påfveväldet, skyddadt af Frankrikes fanor, ännu sitter i Rom och smider sina planer mot Italiens enhet. Det är en ytterst farlig belägenhet, hvari Italien sålunda befinner sig. Folket suckar etter frid och lättnad i sina bördor; men dess regering hålles bunden af en mäktigare granne och måste stå döt för folkviljan, under det att den på samma gång måste trycka ned genom olidliga bördor detta folk, utan att kunna i någon mån lyckas genomföra enhetsarbetet. Tvärtom. I Rom spinner man otörsyptare än någonsin planer och intriger mot ltaliens enhet, och vi ha ännu icke erfarit allt, som skall komma att förnimmas från detta jesuitnäste, der presterna nu som bäst öfverlägga om, huru man skall kunna säkrast i Jesu Christi namn binda andarne vid ofri tankeutöfning och ofri tro, sålunda intvingande dem i ätven den politiska ofrihetens tvångströja. Men är Italiens ställning brydsam, så är Frankrikes det icke mindre. Det skyddar nu med sin fana irihetsfientliga stämplingar och kan likväl icke förmå sig att draga sina trupper tillbaka från Kyrkostaten. I samma ögonblick skulle revolutionens propaganda åter framträda der och de resningar komma till utbrott, som man redan länge förberedt. Mot denna revolution skulle ej påfven kunna sjelf skydda sig, och då hvarken Frankrike, Österrike eller Spanien skulle kunna hjelpa honom längre, så måste han vända sig till Italien. Men något sådant will ej det om makten afundsjuka Frankrike, som då skulle kunna beröfvas inflytandet på det enligt naturens ordning stundande påfvevalet. Och skulle Italien ej vilja eller kunna hjelpa, så måste det underminerade verldsliga påfveväldet falla och en öfverenskommelse träffas med Italien om ett ståtligt säte i Rom för den andlige pålven, den ofelbare pontifex, hvars uttalanden äro som Guds oåterkalleliga — tast i egen inbillning. —: Det vill synas som att den franske utrikesministern Daru äfven rörande den romerska frågan kommit i en skef ställning till kejsar Napoleon, hvilken, som bekant, med seg envishet brukar fasthålla vid sina planer och ej har lust att före nästa påfveval afstå från inblandningsrätt i såväl de romerska som de italienska angelägenheterna. Detta har väl äfven bidragit till ministerns beslut att afgå. Den franska ministerkrisen upptager ännu mycket sinnena. En bild af stämningen i Paris lemnar oss följande bretf derifrån: Kejsarinnan står åter upprätt. Buffet är bekant öfver hela landet såsom en allvarlig, uppriktig anhängare af det lugna framåtskridandet, men han är något misstrogen både uppåt och nedåt, till höger och venster. Han ser derför i kejsarens vädjan till folket början till slutet af en jemn, sund, liberal och parlamentarisk utveckling och derför drager han sig tillbaka. Äfven en blick i kejsardömets dåliga finansiela ställning kan hafva bidragit till denna afgång. Ollivier, som med Talhouöt, arbets-, och Segris, undervisningsministern, är ense om, att man måste söka att genomföra det påbörjade reformarbetet, handlar säsom en beräknande statsman, när han låter det ske, som ej står att ändra; men hans ställning skall bli ofantligt försvårad, om han för framtiden skall, i stället för med uppriktiga libera, nödgas arbeta tillsammans med personer, för hvilka intet är heligt, utom gunstens leende, det glänsande skenet och den ögonblickliga framgången. Det otörutseddas, oberäkneligas, misstroendets period skall inträda, så fort Magne, Rouher, Lagueronn:ere och Lavalette åter bli kejsardömets palatiner. Ställningen har blifvit betänklig, ja, svart. rDet är mycket riktigt, då la France säger, att ett enigt kabinett är af nöden, ett kabinett som vet, hvarthän det vill föra landet och med viljan förenar handling! Men om Ollivier uppåt och nedåt, till höger och venster endast möter motstånd eller ogunst, om hofvet vill i dag ett och i morgon ett annat, huru går det sdå med möjligheten att få till månd en bestämd riktning och en enig regering? ... Såsom det nu är, kommer kammaren ej ur fläcken; men med veto motkammarens upplösning och med motviljan mot val. reformlagen började kejsarens opposition; huru olta har icke Ollivier redan mäst ångra, att han under de första januaridagarne lät afleda sig från det, som han då med riktig blick funnit vara nödvändigt, och beqväma sig till att ackordera!