Göteborgsposten – 14 april 1870, sida 1

åtnjuta sattigunderstöd, 2:o de gom ligga sångvården till last, och 3:o de som resa öfver Atlanten-. Sådana pecoraler uppdukades med sublim tillförsigt under det att den kommunala rösträtten diskuterades — erinrande om den maccaroniska poesien, hvarpå Holberg lemnade ett vackert prof, när han skref: Gingibus in gadibus cum jomfrubus atgue modimi, Slogimus in stenibus cum stokkibus atque rapiris; Tune veniunt vageri et nos in raadstuviam alabunt ; Solvimus en dalerum et sic leti slapsimus derfra. Jag torde för öfrigt icke behöfva påminna er derom att vid innevarande riksdag, i olikhet mot vid de föregående, har ingen motion väckts om den lika rösträttens införande — och hvarföre? Jo, utan tvifvel emedan de ärade ombuden ganska väl veta, att äfven de mindre jordbrukarne och kanske företrädesvis just dessa sätta en ganska skarp gräns emellan sin egen klass och den lönade arbetaren. Den gamle Smålandsrepresentanten Anders Medin kan omöjligt öfvergifva den föreställningen att han förmår ordna trafiken och reglera frakttaxan på statens jernvägar vida bättre än trafikstyrelsen. Han är en sträng hushållare med statens medel, han vill gerna att staten skall hafva goda inkomster, men han vill tillika att man skall få resa både fort och billigt och frakta vissa artiklar för godt pris på statens jernvägar. Ian har derför vid flera föregående riksdagar i nyssantydda syftning uppträdt som motionär och velat utötva en lätt men verksam tryckning på trafikstyrelsen; men det har icke lyckats för honom; riksdagen har icke fästat behörigt afseende på hans auktoritet. Vid innevarande riksdag var dock lyckan honom mera bevågen — för en stund ätminstone. Andra kammarens tilltilliga utskott N:r 3 — som är ett beskedligt utskott, men som ansåg med sin höga ställning oförenligt att höra sig före hos trafikstyrelsen — föreslog verkligen en underd. skrifvelse i det syfte att hr Medin dermed kunnat vara nöjd, något så när åtminstone, och då utskottet kommit i farten, så tyckte det sig på egen hand äfven kunna plädera för faktens nedsättande på artificiella gödningsämnen, företrädesvis kalk och bränntorf. Men nu råkade utskottet illa ut för frih. Fock. Han erinrade att det ej gick an att göra större nedsättningar i fraktkostnaderna än att trafiken bure sig, och han undrade hvarifrån utskottet fått den föreställningen att just kalk var ett artificielt gödningsämne, då det tvärtom vore ett primitivt. Många andra lika naturliga gödningsämnen funnos, hvilka det blef svårt att frakta mot nedsatt afgift. — I afseonde på persontrafiken hade friherren kunnat framhålla det principielt riktiga deri, att personer erlade frakt efter deras resp. vigt eller kubikinnehåll, men det gjorde han icke, troligen af grannlagenhet för motionären sjelf. Hr Lars Ersson i Wik ifrade särdeles för raktnedsättning på korngryn och mjöl, ty annars blef icke intresset i hans hemort (Wingåker) behörigt tillgodusett. — Det är dessa prof på det enskilda tillgodoseeadet, som så ofta spåras inom Andra kammaren, ehuru de icke så oförbehållsamt framträda som nu var fallet. Om man i afseende på personoch trakttaxorna skulle tillvita trafikstyrelsen något, icke är det att de blifvit satta för högt. Men ändå påyrkas nedsättningar, på samma sång man klandrar att statens jernvägar ej lemna tillräcklig inkomst. Å (Forts.) ——— .!(wsmmm—