Göteborgsposten – 14 april 1870, sida 1

mig. Men riksdagsarbetena hafva sedan jag sist skref till er framskridit i lugn och stadgad ordning, nästan alldeles för lugnt, för oss kronikörer åtminstone. På behandlingen af några frågor anser jag mig dock böra fästa er uppmärksamhet. Vid en föregående riksdag framkastade rådman Björck iden om religionsundervisningens i folkskolorna ötverlemnande åt presterskapet. Tyvärr är den erfarne och skarpsinnige riksdagsveteranen nu frånvarande och man vet således icke huru han tänkt sig att denna obestr.dligen storartade reform skulle genomföras. Emellertid adopterades iden af kapt. Mankell, som vid innevarande riksdag ville utföra den i en afgifven motion. Vare sig nu att han icke lyckades göra sitt förslag nog äskådligt, eller att fördelarne af reformen icke uppvägas af olägenheterna som befarades, nog af, dettillfälliga utskott som fick motionen till behandling afstyrkte den. För denna utgång af förslaget skjuta naturligtvis vännerna af detsamma skulden på utskottets sammansättning — det vanliga och närmast tillhandsliggande argumentet, då en motion icke välvilligt omfattas i första instansen. Men att frågan dock omsorgsfullt pröfvats i utskottet, framgår af det väl skrifna betänkandet, och ändå tydligare deraf att en af utskottets ledamöter, hr Hedin, i en afgifven reservation modifierade motionärens absoluta yrkande på ett absolut beslut om religionsundervisningens öfverlemnande till presterskapet, till en framställning att K. M:t måtte låta utreda frågan — således den vanliga proceduren då representationen vill taga initiativet till, men inser sin oförmåga att lösa ett problem. I kammaren försvarade motionären visserligen sitt förslag, men förenade sig dock i hr Heding reservation, som med vanlig talang och skärpa ytterllgare utvecklades af deu senare, hvilken ingalunda gick skonsamt tillväga med dem som ej hyllade hans åsigter. Men hela idön bekämpades med lika stor talang af kyrkoh. Witt — en erfaren folkskoleinspektör — och af hr Ehrenborg och Kolmodin. Bland de flera argumenter som af sem anfördes, torde två företrädesvis vara af betydenhet: det ena att presterskapets antal redan vore otillräckligt i de folkrikare församlingarne der flera folkskolor inrättats, och att således der skulle åtgärden möta stora svårigheter, och det andra att förslaget hade en uppenbarligt högkyrklig tendens, som troligen icke skulle gillas. Härtill kunde vidare läggas den besynnerliga, af motionären föreslagna och äfven af reservanten förordade åtgärden att till religionsundervisningen (i solkskolorna) en dag i veckan skulle anslås. Men det egentligen märkliga, det betecknande vid frågans behandling i Andra kammaren, var onekligen den ställning som företrädesvis den egentliga allmogens representanter intogo till denna fråga. Man hade väl haft skäl förutsätta, och motionären gjorde det sannolikt, att den obenägenhet som just dessa representanter så ofta uttala mot presterskapets deltagande i de verldsliga församlingsestyren, nu skulle framträda, och att presterskapets befriande från dessa skulle med ökad ifver påyrkas? Men intetdera förspordes. Ingen enda af nyss antydda representanter talade för motioner; Liss Olof Larsson uppträdde med mycken skärpa mot densamma. Kan man ej nu antaga att de så gjorde helt enkelt dertöre, att de i reformen icke kunde spåra någon fördel, och att de egentligen blott äro ifrare för sådana reformer, som medföra direkt materiel fördel? Kan man ej antaga att de befarade en tillökning i presternas antal, utan att skollärarnes aflöning minskades? Motståndet var äfven så kompakt, att motionens vänner icke påyrkade votering. Mera språksamma blefvo de när den kommunala rösträtten kom på tal. Då blefvo de plötsligt ganska liberala — ty på detta område kunna de gå ganska långt, väl vetande att inom begge kamrarne ännu länge tillräckligt många skola finnas som säga nej om den kommunala rösträttens utsträckning för vida påyrkas. Derföre kan det gå an att slå omkeing sig med sådana högtrafvande och ihåliga fraser, hvarmed t. ex. hr Ola Jönsson regalerade kammaren, då han yttrade att den kommunala rösträtten är en rent mensklig och statsborgerlig rättighet; mensklig derföre att man har rättighet att bestämma om sina fattiga likar, och statsborgerlig derföre att kommunen utser landtingsmän, som välja till Första kammaren; att den säkraste måttstocken för rösträtten vore personlighetenoch att vett visst kunskapsmått vore såsom norm bättre än en viss förmögenhet (men huru detta kunskapsmått skulle fixeras och utrönas undvek han naturligtvis att antyda); att den engelske statsmannen (Macaulay, som åberopats af en talare på andra sidan) blott hade uttalat sin åsigt, men att det ej vore sagdt om dennes åsigt är den rätta; att Åförst vär penningen lades till grund för rösträtten i Grekland och Rom ramlade dessa stater o. s. v. Men till klimax i den bi