Göteborgsposten – 11 april 1870, sida 1

värdigt föremål för många representanters omtanka, äfven om de icke blifvit placerade i bankoutskottet. Men nu kan jag glädja både er och dem med den angenäma underrättelsen, att begge problemernas lösning är gjord, eller, för att uttrycka mig försigtigt, nästan ; i i gjord. Det smärtade mig förliden höst att de stupida vestmanlänningarne icke återvalde frih. David v. Schulzenheim till riksdagsman; men — så underligt går det till här i verlden — det var lyckligt att friherren sattes i tillfälle att, befriad från riksdagsbråket, kunna rikta hela sin energi på en ny id, i ordets hela bemärkelse guldförande. Han har, som ni vet, blifvit egare af den i Småland belägna Adelfors guldgrufva, som eger guldförande qvarts i stor myckenhet. Nu är det gifvet, att allt det guld som der blir skedadt, skall insättas i riksbanken, hvilken i vederlag utlemnar sina sedlar, som äro mera lätthandterliga, och så ökas bankens metalliska kassa och banken kan konsolideras på det enklaste sätt i verlden. Det är också under intrycket häraf, som bankoutskottet nyligen föreslagit en åtgärd, hvilken under andra förhållanden skulle betraktas såsom motverkande den så mycket omordade konsolideringen. Någon tidning har nyligen meddelat, att statsrådet Carlson skulle vara designerad till landshöfding i Jönköpings län. Alla aspiranter till denna plats kan jag trösta med den glada underrättelsen, att ifrågavarande rykte saknar grund. Det säges nemligen att statsrådet Carlsson trifves ganska väl i ecklesiastikdepartementet och dessutom anser sig icke alls hafva något att skaffa med, och är oberörd af de stormar, som man velat blåsa upp mot hans kolleger, så att när de, uppretade af intriger från håll, der sådana icke borde spelas emot dem, varit färdiga att afgå, så har statsrådet Carlson deremot funnit sig oförhindrad att stanna qvar. Det anslag, för hvars beviljande hr stats rådet Carlson vid innev. riksdag företrädesvis intresserade sig, var det till riksbiblioteksbyggnaden, men en vägran från riksdagens sida skulle ganska säkert icke hafva rubbat hr statsrådets jemnmod. Men apropos denna byggnad, så har en ganska kuriös omständighet inträffat, hvilken så eklatant bevisar hr statsrådet Carlsons benägenhet för den strängaste sparsamhet, att Andra kammarens aldra strängaste sparsamhetsifrare dermed böra finna sig belåtna. För flera år sedan erhöll en ung och. obemedlad arkitekt hr G. Dahl ett anslag eller stipendium för att i utlandet studera byggnadskonsten. Han styrde först sin färd till England, men der kunde han naturligtvis ej dröja länge om reskassan skulle förslå till studierna på kontinenten. Emellertid, just som han var färdig att lemna London erhöll han från öfverintendentsembetet uppdrag att göra sig noga underrättad om de nyare biblioteksbyggnaderna och deras inredning m. m. i London. Han qvarstannade således och studerade nu denna bransch med ifver och omsorg, och resultatet blef att de ritningar som han uppgjorde till en riksbiblioteksbyggnad här i hutvudstaden blefvo af k. bibliotekarien och öfverintendentsembetet godkända, samt af hr ecklesiastikministern likaledes när K. M:ts proposition om anslag till ifrågavarande byggnad till riksdagen öfverlemnades. Emellertid hade den förlängda vistelsen i London ådragit hr Dahl utgifter som uppgingo till 30 pund sterling. Det är klart att om en arkitekt särskildt skolat utsändas för att i England studera dervarande biblioteksbyggnader, så hade statsverket fått vidkännas en mycket större utgift. Men det oaktadt har hr Dahl ännu icke — efter fem års förlopp — fått ersättning för de 30 pund som han genom sitt förlängda uppehåll i England måst utbetala, icke heller någon godtgörelse för de fyra stora ritningar som han uppgjort i och för den nya biblioteksbyggnaden, hvilka, märk väl, blifvit godkända. Det torde icke behöfva särskildt framhållas att omförmälda 30 pund utgöra en ganska betydlig del af det stipendium som hr Dahl erhållit, och att hans förlängda vistelse i England icke tillskyndade honom, såsom konstnär, samma gagn som om han på kontinenten kunnat med berörde 30 pund utsträcka sina resor. En utnämning har nyligen egtrum, hvilken alldeles undgått hufvudstadstidningarnes uppmärksamhet. Sjöförsvarsdepartementet hade icke väl blifvit försedd med en ny chef, frih. Leijonhufvud, förr än han insåg nödvändighe.