Göteborgsposten – 9 april 1870, sida 1

Je vvin TÖUULLTU RAL UV CUVIOAMD all ÖCA TALL IP vädret som piggarne på en arg igelkott, och till dessa tjusande behag passa förträffligt ett par ljusblå, vattniga, intetsägande thkoppsögon, trogna kopior i något förstorad skala af fru brukspatronessans egande synverktyg. För öfrigt älskar sagde ungmö med passion romaner, kattor och sqvallerhistorier om andra, spelar med känsla och öfvertygelse om sin egen, stora talang Webers sista musikaliska tanke på ett städse ostämdt piano, sjunger Casta diva ur Norma på ett sätt, som gör henne värd att få smaka på druidernas offerknifvar, och inbillar sig ha en förvånande likhet med Jenny Lind — i unga dagar förstås. Fridlösa ligger endast ett stenkast från en egendom, der vi för ett tjugotal år sedan brukade tillbringa somrarne. På landet är det icke som i staden, der man kan bo i samma hus, i samma förstuga kanske, som en hel hop andra skapade varelser och ändå knappast veta huru de se ut, mycket mindre umgås med dem. På landet deremot umgås man med sina grannar och följaktligen hade vi tillbragt många temligen angenäma stunder på Fridlösa — Serafen var den tiden lyckligtvis långt ifrån fullfjädrad — och en naturlig artighet dref oss derföre härom aftonen till att göra en visit i familjen. Då vi inträdde i hvardagsrummet, förmaket var, vi äro fullt öfvertygade derom, från golf till tak inhöljdt i hemväfda rödoch hvitrandiga öfverdrag och hölls för öfrigt under hela visiten lika hermetiskt tillslutet som Riddar Blåskäggs mystiska kabinett, då vi inträdde i hvardagsrummet, satt brukspa tronen helt gemytligt klädd i nattrock och tofflor framfor ett bord och lade patience, bredvid honom satt hans äkta bältt och stic kade på en ullstrumpa och framme vid ena fönstret låg vårdslöst utsträckt i en gungstol, och med en stor grå kisse-misse i skötet m:ll Aglvö Seraphia, studerande i en bok med lika ljusblå permar, som de sköna ögon, hvilka oaflätligt stirrade på dess blad. Vi törbiga den första qvartens igenkänningsoch ömse sidiga artighetsutvexlings-scener, återupplitvandet at gamla minnen med mera dylikt, som alltid är och förblir enahanda vid dessa högudsstunder i det menskliga lifvet, som kallas för skyldighetsvisiter. Thå serverades och sedan gjorde man sitt bästa vid tillagandet af en ragout på nästans svagheter Åed pikan.: sås, men till vår förvåning deltog dottern i huset så godt som alldeles icke i samtalet. Ett och annat, halft vresigt: Ja-a, Joho, Nå d. Nähej, se der den enda tribut, hon behagade egna åt de öfrigas intressanta konversation Och ändå talade vi både om konkurser, ak triser, konstberidare, predikningar, dubbelvolanger, om grannarne midtörver och på sidorna! Ingenting hjelpte, hennes ögon voro lika envist fästade vid bladen i den blå boken, som hr X:s kikare vid den förtrollande skådespslerskan, m:ll Y:s vintagande apparition. Hvad kunde det vara för en bok? Ett raskt beslut och derpå genast en fråga: IIvad det ni så ifrigt studerar, mamsell Larsson? Helt sä kert någon ny roman af fru Schwartz, Sylvia, eller Wilkie Collins: — -Visst inte, de ä någonting vida intressantare, se här, och hon räckte oss den hemlighetsfulla boken. Och vi läste på permen, hvad man kunnat läsa långt förut, om man icke vore så rasande närsynt: Göteborgs Kalender för 1870. Så när hade vi tappat boken i goltvet af lutter förvåning. Vår förbluffade min röjde, hvilka tankar som rörde sig i vår hjerna och vi hunno icke öppna munnen, förr än vi upp vaktades med följande harang, uttalad med en fart som endast kan jemföras med sqvalandet ur en stupränna under ett ösregn: Ja visst, Göteborgs kalender, finner ni de så underligt? Kan man väl hitta på intressantare lektyr? Se der en bok, som lär oss att känna menniskorna; se t. ex. detta register: här tår ni veta att i den stad, der ni lefver och har er varelse, finnas 4 apotekare, 4 arkitekter, 4 artister — de å då alldeles för lite! — ni tår till punkt och pricka reda på huru många bagare här finnes, buru många barberare, huru många barnm — hm, jaså — kort sagdt det fions ingenting som ni inte får reda på. Och ändå, min herre, ni å ju nu en sädan der, som skrifver i tidningarne (en bugning från vår sida och en sötsur grimas vid nedsväljandet af pillret sådan der) kanske i ni personligen bekant med den herrin (oh!) som skrifver krönikan i Posten (man skulle ha sett den min af fullkomlig obekantskap med den herrn, som genast lägrade sig ölver våra anletsdrag!) Inte? De va skada de, eliest kunde ni helsa honom från mej, att de ä både synd och skam (pigorna ha bestämdt rätt!) att der inte har stått ett enda ord om den boken i krönikan, der de står så mycke annan strunt (pigorna ha mer än rätt!) och ändå har boken varit ute i boklådan i öfver tre veckor! Ni skulle vidare ha sagt honom — — — UIvad alltför fasansfullt detta skräckinjagande vidare kunde innebära, vågade vi icke afvakta; i flygande fart fingo vi tag i vår hatt, mumlade någonting om att ha stämt möte med en person klockan precis half ätta, tryckte på mindre än en sekund tre knotiga f. d. landsnumera stadsnäfvar till afsked, rusade på dörren och utför trapporna, skuddade vid porten stoftet af våra fötter och noterade vid närmaste gaslykta med stora bokstäfver i vår i anteckningsbo Glöm för allt ) verlden ej att i