Göteborgsposten – 7 april 1870, sida 1

Ingrid Chr. Krok, 78 år, 1 April, Lund. Myntfragan. Till de vigtiga internationella frågor, som sysselsätta vår tid, hör den om införandet at ett universelt myntsystem. Hvilken lättnad skulle det icke vara för san färdseln nationerna emellan, om en och samma standard, samma förhållande mellan skrot och korn och samma myntenhet med dess multipler och bråkdelar vore öfverallt antagna! Ännu har man emellertid icke ens i teorien enat sig om alla vilkoren tör den stora reformens genomförande. Redan den frågan huruvida enkel eller dubbel standard är förmånligast för ett land blir olika besvarad; ehuru medgifvas måste att antalet af det senare alternativets försvarare alltmera förminskas eller dessa också modifiera sina åsigter derhän, att de tvenne på en gång i ett land cirkulerande metallerne, hvilka bäda ega giltighet såsom lagligt betalningsmedel, icke skola stå i ett Imngbestämdt, utan af det gångbara marknadspriset beroende förhållande till hvar andra. Större öfverensstämmelse råder med hänseende till spörjsmålet om hvilkendera metallen bör utgöra myntmaterial. Äfven om silfret i sådan egenskap skulle ega sina anhängare, på den grund nemligen att siltverqvantitetens tillökning är mera jemn och likartad, hvarigenom dess värde förblir mera oförändradt och detsamma icke utsättes för de häftiga priskastningar, som ofta drabba guldet; så gifva dock den senare metallens egenskaper af att i mindre volym rymma större värde, att i följd deraf lättare kunna transporteras och att fordra lägre myntningskostnader åt denna ett företräde, hvilket utan tvifvel kommer att tillförsäkra densamma platsen såsom framtidens standard?. Men de flesta och vigtigaste betänkligheter mot reformen yppa sig dock ur prak tisk synpunkt, af hänsyn till den omstörtnini bestående till en del sekelgamla förhällan den, som genom förändringen skulle åstad kammas. En reform i myntsystemet är i olika länder förenad med olika svårigheter. Om, såsom otvifvelaktigt är, guldet blir framtidenmyntmaterial, hafva naturligtvis de länder, hvilka redan ega så beskaffad myntfot, en stor lättnad framför öfriga länder. I de stater, hvarest standarden är silfver, innebär en än dring af myntsystemet deremot ett ombyte ej blott af myntmaterial, myntstycke, räkneoch myntenhet, utan troligen äfven af namn. Med huru stora kostnader, huru stort besvär och tidsspillan en dylik förändring af myntfoten är förknippad, kan man få en föreställning deraf att nuv. presidenten i den af franska regeringen tillsatte myntkommissionen, senatorn Dumas, beräknar att om Frankrike skulle antaga det at Michel Chevalier föreslagna metriska guldmyntsystemet, skulle guldmyntena ombildning medtöra en kostnad af 30 mill. och nymyntningen af silfveroch skiljemynt en kostnad af 40 mill., hvarförutan förändringen först efter 15 år skulle kunna vara verkställd. Under denna tid skulle således myntstycken, hvilka vore fotade på alldeles olika enhet, cirkulera jemte hvarandra; allmänheten skulle i de dagliga liqviderna nödgas hafva törhållandet mellan det gamla och nya systemet klart för sig i hvarje förekommande fall, och vid uppgörelsen af tör längesedan inledda affärer blefve en mödosam och besvärlig evalvering af nöden. Det är väl sannt att Chevaliers förslag, ehuru detsamma allmänt erkännes såsom det ur teoretisk synpunkt förträfkligaste, emedan dess förverkligande skulle gifva åt myntsystemet samma vetenskapliga grundval som redan för längdoch måttsystemen förefinnes, icke har någon utsigt att blifva antaget, just i följd af de ofvananförda praktiska svårigheterna v.d utförandet. Men större delen af dessa svårigheter qvarstår ändock, så fort en annan myntenhet än den förutvarande måste antagas, och isynnerhet framstå olägenheterna för ett land hvilket, såsom vårt, har siltver till myntfot. Man må under sådana omständigheter icke för—. ——