Göteborgsposten – 6 april 1870, sida 1

tacka för det amerikanarne allt mera börjat intressera sig för vårt land, om hvilket de gerna emottaga underrättelser. Deras läroböcker i geografien och de svenskar, med hvilka de komma i beröring, anse de i detta hänseende såsom auktoriteter. Men dessa missleda dem, tyvärr, allt för ofta; böckerna derför, att deras författare sjelfva blifvit illa underrättade, och svenskarne antingen af okunnighet eller af begär att ljuga och ötverdrifva än åt det ena och än åt det andra hållet. I allmänhet ar man här ännu gerna fallen för att betrakta : Sverige såsom ett sagoland, och min öfvertyj gelse är, att om någon af våra många bildade j och skickliga öfversättare ville öfverflytta ett eller annat af våra bästa författares historiska i : i arbeten på engelska språket, skulle han lika lätt finna frikostiga förlagsmän som tacksamma läsare bland amerikanarne. Fru G. är dock, som sagdt, icke den som kan föra våra runor med den äran. Hon klagar öfver att man här forvexlar vårt land med Schweiz; kanske kunde hon bringa det derhän, att man toge det sör hottentotternas eller abderiternas. Och hon har vidare sagt, att amerikanarne ; veta ätminstone det, att wvoltte Carl och John Ericsson utgått från Sverige; detta må vara sillräckligt så länge, ty jag twiflar storliga på, I j att deras beundran tör hvad som horer oss : till skulle stegras, äfven om de, i samma stund bötha fagnade dem med sina skildringarr:, olelve underrättade om att älven hon är kommen från det landet. I de amerikanska tidningarne förekommer ästan dagligen någon mer eller mindre trovärdig uppgilt rörande Sverige; och under antagande att det skall intressera GöteborgsPostens läsare, vill jag här återgifva några af de allra nyaste. Publie Ledger skritver: Ett universitet tör qvinliga läkare har blifvit inrättadt i Göteborg. Elter en genomgången treårig kurs eger den utexaminerade rättighet att I hvilken som belst at the States neddatta sig såsom praktiserande doktor. En Newyorkstiduing omtalar, atv Carl XV börjat en serie af oftentliga for eläsningar (troligen har han i så fall tagit till ämne: nödvändigheten af sparsamhet), och ett annat blad tägnar sina lasarinnor med den underrättelsen, au prinsessan Lovisas brudklädning kostat 5000 i dollars. I en tysk tian., hiladelphia Venokracr, läste jag lör några dagar sedan en lani gre uppsats, 1 hvilken man, anförande ålskilluga exempel på i huru hög grad vidskeplig; heten ännu är rädande blund de skandinaviska ländernas allmoge, strängt klandrar vårt I skolväsende samt den obetydliga vigt som hos; vs3 fästes vid tördelarne uf att ega en vidt i omlattande tidningspress. I samma artikel ; omtalas ett torhållande, som nog eger sin ribtignot, alt i Newyork utgitvas omkr. 50 dagi liga udningar, at vuvilka en The Sun, sow j duck icke är den mest spridda, säljes i 87,000 I exemplar. ; I Newyork besökte jag några gånger eu i Krog (saloon) vid Spring-street, som törestår al en svensk vid gamn Nissen. På detta stalle tjenstgjorde såsom uppassare en svensk vid nämn Gerard Larsson, t. d. svensk-norsk konsul i Chicago. Denne man, hvilken tycktes vara vid omkring 40 års ålder, hade under dö senare åren nedsjunkit så djupt i dryckenskap och elände, att alla hans tordna vänner efterhand dragit sig ifrån honom, och hr Nissen var slutligen den ende som förbarmade sig ölver honom genom att, oaktadt hans opå litlighet, gifva honom den under andra omständigheter ingalunda afundsvärda kyparebefauningen och dermed åtminstone tak otver hulvudet och bröd för dagen. Nu har underrat telsen om Larssons plötsligt inträffade död — han afled på krogen d. 11 Febr. nattetid ul:följe af hjertslag — cirkulerat såväl i de amerikanska som i här utkommande skandinavisk. blad, och Newyork Ierald har särskilt såsom anmärkningsvärdt omnämnt att en s. d. svensk norsk konsul blifvit begratven bland fattig: och öfvergitvet solk i Pattersfield, hvilken omständighet nu af en i Chicago utkommande svensk tidning, under antydan att Larsson i Newyork egde många vänner de der gerna velat bekosta hans begrafning, lägges hr Nissen till last. Men härvid mäste jag göra soljande invändning: om f. d. konsul Larsson, utom hr Nissen, hade så många ardra vänner — jag hörde honom sjelf försäkra, att han visste at ingen — hvarför hafva icke dessa vårdat sig om honom medan han lefde? Ar : det nationaläran dessa verkliga vånner ansett sig kunna bevara genom att hedra honom efter döden, sedan de lätit honom svälta under litstiden, så må de ock besinna hurusom des: arme mannens tröstlösa belägenhet var alittör väl känd och till en del bekantgjord just ge