Göteborgsposten – 6 april 1870, sida 1

Ack! var väl denna kroppmassa den sköna, förtjusande grefvinnan de Tremorel? Voro dessa vanställda drag grefvinnans blomstrande ansigte, sköna uttrycksfulla ögon, fina välformade mun? Det af blod och smuts betäckta ansigtet var nu knappt annat än ett enda stort sär; en del af pannaus hud hade blifvit bortryckt tillika med en lock af håret. Kläderna voro i trasor. Ett islags mordiskt vansinne hade utan tvifvel varit rådande hos de vidunder som mördat den arma qvinnan! Hon hade fått mer än tjugo knifhugg, hon hade blifvit slagen med en käppknot eller snarare en hammare, man hade släpat henne vid fötterna, ryckt henne i håret. I sin venstra hopknutna hand hade hon en grå klädesbit, sannolikt frånryckt någon af hennes bödlars drägt. I högra handen hade hade hon fått djupa skåror. Grefvinnar, en qviana med mycken energi, hade försvarat sig till det yttersta och utan tvifvel gripit om klingan af den dolk som hotade hennes bröst. Sårens läge utvisade att den knif eller dolk som begagnats till mordvapen varit tväeggad och omkring tre eller fyra centimeter bred. Under det mairen gjorde sina anteckningar öfver dessa omständigheter, kände han sina ben svigta under sig och var nödsakad stödja sig mot den orubbligt lugne Plantat. — Låtom oss bira in grefvianuns lik, sade fredsdomaren, vi få sedan söka efter grefvens. Kammartjenaren och gendarmkorporalen, som nu återkommit, måste begära hjelp af de domestiker som qvar