Frän Utlandet. Återigen hotas den österrikiska wonarkien af en svår kris, såsom vanligt framkallad af oenigheten mellan å ena sidan de tyska elementerna, å den andra de slaviska. De förra vilja ej gifva med sig, ulan göra anspråk på att flyta ofvanpå. under det att de senare deremot, uppmuutrade af Ungerns exempel, fordra rättigheter för sig, utgående på likställighet. Sedan Ungern lyckades att efter slaget vid Sadowa och genom v. Beusts insigtstulla politik bilda en för sg oathängig del af den österrikiska statskomplexen, har samma åtrå efter oberoende yppat sig äfven i de landsdelar, der det slaviska elementet varit öfvervägande öfver det tyska. Dessa önskningar uttalades på dessa landsdelars särskilda landtdagar och de tramburos arven på den för dem alla, med undantag at Ungern, gemensamma riksdagen i Wien. Pa denna var dock det tyska elementet öfvervägande, och det tillbakavisade med samma ötvermodiga hån, som nyligen nordtyska förbundsriksdagen den nordslesvigske deputerandens framställningar, äfven fullt berättigade anspråk. Den ena slaviska landsdelens deputerade efter den andra protesterade emot tyskarnes ohemula beteende och undertryckningslust samt nedlade sina mandat; men det hjelpte icke. Det civilisatoriskan tyska elementet skulle nu en gång för alla vara det bestämmande. Härat följde en i längden ohållbar ställning, hvars inflytande gjorde sig märkbart äfven inom regeringen, der ett parti bildade sig för helstaten med tysk supremati och ett andra parti ville söka åvägabringa någon försoning. En kris följde, hvilken slucade med soger för det förra partiet, medan det senares medlemmar utträdde ur ministeren. Bland de förra var afven Giskra, en af de få verkligt talangfulle statsmännen i Österrike. Men jemväl han har sedan måst atgå. De slaviska deputerade, som visat mesta tåligheten, ha varit polackarne, eller Galiziens deputerade, hvilka i det längsta väntat, att riksrådet skulle ingå på mycket billiga ettergifter. Men sedan nu vederbörande utskott tillbakavisat dessa, ha äfven polackarne uttradt ur riksrådet, följda af sydslaverna och de deputerade för Bukowina, så att riksrådet i närvarande stund utgöres endast at tyskar, jemte några tyrolare. Regeringen skall naturligtvis icke kunna regera med en sådan representation, så framt Österrike skall kunna hålla ihop. Det är under denna hotande sörveckling, som kejsaren kallat v. Beust till sig till Ofen; och då man vet, att v. Beusts poliuk går ut på att försona genom billiga eftergilter de olika nationaliteterna, för att återbringa den enighet, som ger styrka, kan man taga för gilvet, att han snart skall iramlägga en plan härtör, hvilken skall innebära on fullständig rekonstruktion af den österrikiska monarkien. Den store statsmannens organ inom pressen, Die Tagespresse, säger: En hvar måste medge, att ställningen är tröstlös. I en sådan stund kan frälsningen endast komma, då man bemannar sig till kraftiga steg. Riksrådet får icke skiljas åt, utan att hafva fattat bestämda beslut i de brännande författningsfrågorna. Den europeiska freden är på sin höjd betryggad för år 1870. Mänga europelska frågor tillstädja knappast ett längre uppskof, och af en engelsk diplomats officiella berättelser till sin regering ha vi nyligen erfarit, att vår arfsfiende Ryssland skall stå fullständigt rustad år 1871. Vi kunna icke under närvarande förvirring möta denna tidpunkt, utan måste tillse, att vi i ordnade förattningsförhållanden finna medel till att värja oss mot våra fiender. Våra inre förvecklingar tillåta ej heller något uppskof, äfven om man afser från de yttre farorna. Om riksrådet särskiljes, utan att hafva fattat ett eller annat stort beslut, utan att hafva gjort sig oberoende af landtdagarne, och om stormen mot författningen sedan utbryter med ökad kraft på de missnöjla landtdagarne, så kunna vi icke se, hvarpå man skall kunna bygga något hopp, isynnerhet som att ätven det parlamentariska partiet börjar röja misstro till framtiden och visar en liknöjdhet, som gör de betänkligaste framstegn. För hela Europa är det af vigt, att Österrike genom enighet inom sig erhåller en sådan styrka, att det kan bidraga till maktbalansen i vår veridsdel. Skulle det blisöndradt och dermed äfven bli svagt, skulle Ryssland och Preussen owifvelaktigt kasta sig öfver detsamma och dermed hvälfningar inträffa, hvilka mer än någonsin skulle sätta andra riken i fara för dessa eröfrande militärstaters krigiska lustar. För denna maktbalans är äfven folkrörelsen i Sydtyskland af den största vigt, ty den hämmar Preussen på dess väg att i sig Upsluka alla da tveka ftalanda follan I