— 7. finna sig indragna på Preussens maktområde i en vida högre grad än de sjeltva anat. Endast en kraftig solkvilja, Österrikes ökade styrka genom nyvunnen enighet och Frankrikes hofsamma, men krastiga politik lunna i längden bryta den preussiska öfvervigten. Men äfven tör Frankrike är det at vigt, att dess inre förhållanden redas och ordnas; ty dertörutan skall det icke vara starkt utåt, atminstone skall Preussen icke respektera dess moraliska betydelse. För denna styrkas vinnande måste partierna inom Frankrikes lagstiftande församling i någon mån böja sina enskilda viljor under det gemeusamma hela, ställa det enskilda under det allmänna. Detta råd gäller isynnerhet venstern, hvars ständiga angrepp mot regeringen förhindra den lugna utvecklingen, eller åtminstone hålla sinnena i ett tillständ af upphetsning, som är allt annat än fördelaktigt. så har Jules Ferry, en talangfull journalist, medarbetare i Temps:, men vågot hänsynsiös, i ett väldsamt språk fordrat, att regeringen skall upplösa den närvarande lagstiftande församlingen och utskritva nya val. Ferry: Då de närvarande mini trarne blifvit färdiga med valreformen, lagen om utnämning at märerna och afskaffandet af art. 75 i författningen, duga de ej mera till något (skratt), men de kunna då trösta sig med, att de betriat den allmänna rästrätten från de skrankor, som omgifva densamma ... Jag spörjer församlingen, huruvida den icke saknar hvarjkänsla af kraft eller oberoende gentemot ministeren? (Motsägelse.) En parlamentarisk regering förutsätter en församling full at vilja, litskraft och initiativ. Det bästa beviset för, att den närvarande kammaren saknar dessa egenskaper, är, att den ej får befatta sig med de vigtigaste angelägenheter (enl. talarens förmenande derför att alla sådada hänvisats till särskilda komitter utanför representationen). Ollivier: Hvem skall då komma att rösta öfver författningen? Blir det inte kammarenFerry: Det är en stor skilnad emellan att ha initiativet och sista ordet. Kammaren voterade äfven under det gamla systemet, men hade den initiativ? Nej! Vi ha icke heller nu naron parlamentarisk regering, vi ha ett helt eget slags ministerstyrelse, som endast är en bastard af det personliga systemet (stark rörelse). Vi ha en regering, som ar herre öiver kammaren, hvilken hon kan hota med upplösning, och som är herre öfver fursten, men icke langre, än denne sjelf vill, — det kallar jag en ministerregering, en dålig regering. Ollivier mottradde bestämdt tanken, att kammaren borde upplösas. Han påpekade, att landet nyss genomgatt ett allmänt vals upphetsningar och sinnesrörelser; att helt säkert stormiga val af municipalrad och generalrad stundade, hvarför litet lugn och tid vore behöfliga. Han sade vidare, att alla de stora ombildningar, som dels försiggått, dels voro under arbete, framkallats af den närvarande församlingens majoritet, hrartör ministeren ej kunde berötva sig dess stöd. Till sist begärde han församlingens förtroendevoum; skulle detta vägras, skulle ministeren afgå. Regeringen segrade med 197 röster mot 45. Det är tredje gången på några veckor, sum regeringen drifvits till att göra en kabinettefråga at obetänksamma interpellanters valdsamhet. Det är ej godt för reformarbetet. Från Paris skrifves i ötrigt, att exdrott ning Isabella nu låtit sig skiljas från sin gemål Franciso di Assis. De båda hedervärda makarne ba undertecknat en traktat, i hvilken deras penniogeförhållanden äro reglerade och hvari bestämmes, att de för tramtiden, hvad som än må handa, ej mera skola lefva tillsammans. Kejssren och kejsarinnan ha besökt exdrotiningen, för att frambära sitt beklagande af hvad som skett. Isabella var klädd i den djupaste sorgdrågt. Konuog Francisco bebor ännu ett par rum i sin forna gemåls palats. Från ekumeniska mötet i Rom har namnet Strossmayer flera gånger ljudat, såsom betecknande en oförfärad tankens och religionsfrihetens stridsman. En närmare redogörelse för honom torde derför kunna vara at intresse för läsaren. Joset Georg Strossmayer söddes år 1815 at helt fattiga föräldrar i Essek, Slavoniens hufvudstad. Gosseus goda naturgåfvor föranledde hans tader att bestämma honom för det andliga ståndet. Han besökte gymnasiet i sin tädernestad, studerade på seminariet i Djakovar och senare vid universitotet i Pesth teologi och filosofi samt förvärfvade sig den filosofiska doktorsgraden. Kärleken till vetenskapen dref honom till ytterligare studier i Wien, der van besökte en af biskop Frint grundad bögre teologisk bildningsanstalt och blef teologie doktor. Såsom sådan ölvertog han lärarebetattoingen i kyrkohistoria vid seminariet i Djukovar, men kallades kort deretter till lärare i kyrkorätten vid Printaneum, på hvilken plats han verkade i fyra år. Hans ovanliga talang, likasom hans äkta religiositet och sedliga renhet hade ådragit honom de kyrkliga förmännens uppmärksumhet, och då biskopstolen i hans hemort blef ledig, ötverläts densamma till honom. Han var då endast 34 år gammal. Hans inugnng skedde dock först år 1856. Sedan dess är han biskop af Serbien och Bosnien. I denna ställning har han med kraft sökt nära den sanna religiositeten, kärleken till Gud och menniskor, och väcka andan för civilisation hos folket. Till detta ändamål använde han de medel, som stodo honom till buds,