Spåren efter Jean Bertaud och hans son föllo honom i ögonen. — Hvad är detta? sade han; tydligen har man hoppat öfver här, och det helt uyss, ty dessa spår äro färska. Efter att under några minuter ha undersökt spåren, befallde han att man skulle lägga stegen längre bort. Man passerade öfver diket och var snart vid båten. — Är detta den farkost i hvilken ni rodde ut för att vittja era ryssjor på morgonen? frågade mairen. — Ja, min herre. — Af hvilka redskap ha ni då betjenat er? Näten äro fullkomligt torra; denna båtshake och dessa åror ha ej varit i vatten på tjugofyra timmar. Fadrens och soneus förvirring blef allt mer och mer tydlig. — Vidhåller ni er uppgift, Bertaud? fortfor mairen. — Ja. — oOch ni, Philip e? — Nin herre, stammade den unge mannen, ri ha talat sanning. — Verkligen! återtog hr Courtois i ironisk ton; förklara mig då huru ni kunnat se något från en båt i hvilken ni ej sutit. Det är skada att man ej kan tänka på allt! Man skall dessutom bevisa er, att liket ligger så, att det är omöjligt, förstår ni, absolut omöjligt att bli varse det från midten af floden. Sedan torde ni säga mig, hvilka lemnat de spår efter sig som jag ser der i gräset och som leda från er båt till det ställe der diket blifvit öfverhoppadt i flera omgångar och af flera personer. (Forts.)