Göteborgsposten – 5 april 1870, sida 1

Huru skall det väl bli möjligt att strida med och besegra en minister, som tillmötesgär :epresentationens önskningar så mycket som möjligt, och som städse handlar så att hvarken 106:n eller 107:n kan äfven med bästa vilja tillämpas? Det är ju således ursäktligt om ett missnöje verkligen eger rum, om också blott inom en minoritet i hvardera kammaren, för att begagna grefve Hamiltons ord. Och tidningspressen har äfven råkat i en svår dilemma genom ministerens humana skaplynne. Hvad skall den väl få till stoff för ledande artiklar när regeringen är nog grym att göra sig oåtkomlig? Tidningspressen har aldrig drabbats af en svårare olycka än den då representationsreformen gick igenom. Derförinnan låg det ju nära tillhands att i brist uppå allt annat omskrifningsvärdt, taga fatt på den frågan som aldrig kunde falla och för 999:de gången bevisa att den icke skulle falla; att på tre spalter uttömmande ådagalagga värdelösheten af någons framställda tvifvelsmål, att uttrycka sin djupa indignation i anledning af vissa synbara tecken dertill att ministeren icke längre vidhöll sitt arbete för reformens framgång eller uppriktigt nitälskade för den. Med den 8 December 1865 var det slut på hela den fröjden och den rikt flödande källan utsinade med ens. Det är omöjligt att ersätta den. Tidningarnes antal ökas, deras format ökas, allmänhetens anspråk ökas också och allmänneten, som har starka nerver, fordrar ovilkorligen det som rafflar. Man nedlägger ju stora kapitaler i tidningsföretag, visserligen för att se sma intressen bevarade och utvidgade, men också för den kontanta utdelningens skull; losnummerpoliliken står icke så väl till. Första kammaren tår visserligen för sina beslut sitta emellan, men det är dock otillråckligt — och båtiserna i Andra kammaren kunna endast med lätt hand vidröras, ty de utgå från det folkliga elementet, med hvilket man måste hafva öfverseende. Att arbeta gemensamt med regeringen, att understödja ministerens sträfvanden, skulle ej vittna om sjelfständighet och vore för resten mycket tråkigt. Jag vet ingen annan utväg för att sätta mera lit i spelet än att vi måste harva en ny minister en gång om året, alltid så sammansatt att den vore måttligt aktningsvärd, helst alls icke aktningsvärd, så att den lemnade-rikt stoff för berättigade ansall, en ministör som i tal och tryck kunde springa gatlopp året om, och som aldrig törsvarade sig, aldra minst i en väl myndig ton, och som belst tog emot stryk, men gat alltjemt anledning till mera undfägnad at samma slag. Ju mera man intränger i grefve Hamiltons tankegång i hans ottanämnda antöranden, så blir det allt mera oklart kead han egentligen åsyftade med sin attack på ministeren. Ville han åstadkomma en ministertörändring? Men då skulle han väl hatva uppträdt mera aggressivt och framkommit med ett bestämdt påstående att inom majoriteten i issdagen förelanns ett obestridligt missnöje med ministeren. Men då skulle väl detta hafva uttryckts af majoriteten i några af de aoslagsfrågor, på hvilkas afgörande ministeren lade synnerlig vigt: Grefve H. inskränkte sig ju sjelf till att tala om en missnöjd minoritet i begge kamrarne, och vid den tästade han ju ingen betydenhet? Han persiflerade len ganska skoningslöst. Ville grefven endast Åpricka ministeren såsom gengäld tör det gamla nederlaget? Var det meningen, så vittuar det om att grefven är ojemförligt mindre statsman och vida mera en vanlig menuiska, som drifves af inslagen äregirighet, än man velat antaga. Det är otänkbart att en verklig statsman kan på samma gång nitälska för en stark konungamakt och arbeta på de ansvariga rådgifvarnes förödmjukande, såpida han ej anser att de senare ha tillskant sig ett otillbörligt välde öfver den förra. Ar då förhållandet sådant hos oss? Måste man icke medgifva att det är ministerenus af ingen bestridda och af grefve Hamilton sjelf vitsordade probitet, som betryggar konunga