Göteborgsposten – 4 april 1870, sida 2

nor utan några allvarsammare brytningar. Det murknade kejsardömet, som nu genomgår, likt sagans käringar, en föryngringsqvarn, hvarur let hoppas kunna utgå som en ungdomsfrisk brud, för att bli förmäldt med Napoleon IV en gång, har så mycket osundt i kroppen, att tara är, det täta apoplektiska anfall kunna inträffa, hvilka hämma om icke stanna föryngringsprocessen. Sjelfva arbetet på denna sortgår med sina ljussidor vid ålderdomsskröplighetens skuggor, och sedda bredvid hvarandra, framträda de i en dager, som ger något egendomligt åt taflan, något lifvande och uppryckande, men äfven något nedtryckande. Kort sagdt, det är enväldets skuggor, som bryta sig mot folkfrihetens dagrar. Det är aftonen till en ny natt, eller morgonen till en ny dag, som bebådas af denna skymning. Vi älska, i likhet med menniskorna i allmänhet, ljuset — låtom oss derför här följa den gryende morgonens strimmor. Vi ha förut redogjort för det med systemförändringen inträdda oundvikliga behofvet af en ombildning af franska senatens verksamhet, hvilken i sitt hittillsvarande skick visserligen lämpade sig för en så godt som enväldig personlig regering, men var omöjlig, för att icke säga orörlig, för en parlamentarisk ministerstyrelse, hvilken synes skola efter engelskt mönster utveckla sig ur den närvarande ganska betydelsetulla och ej för Frankrike allena vigtiga brytningen. Frågan om senatsreformen hade också mycket diskuterats mellan kejsaren och Olivier, utan att denne senare dock kunde öfvervinna allt motståndet. Kejsaren slets mellan det gamla och det nya och beslöt slutlisen att kalla båda sidornas män till sig för att bestämma sig. I Lördags åtta dagar selan samlades ministrarne i Tuilerierna kl. 9 på morgonen, för att söka ernå en slutlig lösning af de krångliga punkterna i författningen. De frukosterade hos kejsaren och höllo äfven derefter konselj. Diskussionen var mycket liflig. Kejsaren skall hafva på det bestämdaste förklarat, att han ej ville afstå från sin rättighet att vädja till folket, när helst han ansåg ett sådant vädjande kunna gagna nationen. Man tyckes slutligen ha enats, ty påföljande Måndag, i dag för åtta dagar sedan, rådde ovanlig rörelse i palatset Luxembourg, der senaten sitter. Redan före kl. 2 var denna emot vanligheten alldeles fullsatt. Straxt efter 2 inträdde presidenten Rouher och intog sin plats; det dittills förda bullersamma samtalet tystnade genast. Krigsministern markalk Leboeuf inträdde, förd af marskalk Ranlon och amiral Rigault de Genouilly, samt intog för första gången sin plats som senator. Ministerbänken fylldes efter hand. Rouher reste sig oeh tillkännagaf, att en senatsconsulta skulle framläggas, hvilken atsåg vigtiga indringar i författningen. Emile Olhvier besteg uu under den djupaste tystnad talarestolen och uppläste regeringeus motivering ör de nya förslagen, eller Vexpost des motifs. Ur denna exposå, hvilken hos oss torde särskilt förtjena uppmärksamhet, emedan äfven vi ännu icke ha begreppen om tvenne epresentantkamrars förhållande till hvarandra ullt utredda, återgifva vi här följande: I Tillvaron af en andra (hos oss: första) kammare betraktas af alla publicister såsom ett den politiska vetenskapens axiom, af de fria folken såsom en borzen för den sociala stabiliteten. De såväl monarkika som republikanska författningars undergång, vilka misskännt denna nödvändighet, är ej mindre betecknande, än deras varaktighet, som lämpats efter densamma. Författningens af d. 3 Sept. 1791 och d. 4 Nov. 1848 vanmakt bevisar det ej mindre, an den engelska och den amerikanska författningens starka lifskraft. Hvem skulle väl i sjelfva verket kunna förnuftigtvis neka till, att allt måste beviljas genom impulsens kraft, att i naturen, såväl som samtundet motståndskraften måste ha sin andel och att framåtskridandet endast är betryggadt, när det är den naturliga resultatet af denna dubbla verkan (action)? En enda kammare är visserligen icke ovilkorligen fientlig mot den konservativa andan: den har ofta modigt tjenat denna; men den har stundom, gifvande efter för folkets påtryckning, hvars natur är, enl. Montesquieu, böjd för att handla af lidelse, ställt permanenta intressen under tillfälliga. Det är derför önskligt, att en andra (första) kammare, som är mera herre öfver sig sjelf och mindre utsatt för inverkningarne för dagen, förhindrar eller åtminstone fördröjer öfverilade eller oöfverlagda rörelser. En andra (första) kammare, bestående af alla dem, som gjort sig berömda på de borgerliga och militära banorna, skulle vara nyttig, äfven om den endast hade för ändamål, att vänja vid aktningen ett samfund, som icke alltid tillräckligt erinrat sig, huru mycket vördnaden för det förflutna gör ett folk värdigt en lycklig framtid. (Bra! bra;) I en monarki har dock en andra (första) kammare ej allenast en moralisk verksamhet; den är den naturliga medlaren mellan den ärftliga och den valda makten; förekommer konflikterna, lugnar och milirar dem, och den ger ett ökadt skydd åt den redan genom den ministeriela ansvarigheten skyddade monarken. Hvad den närvarande ordningen beträffar, så kan man ej säga, att tvenne kamrar existera. Senaten och lagstiftande kåren röra sig inom olika sferer; grundlagarne äro förbehållna den ena, de vanliga