Göteborgsposten – 4 april 1870, sida 1

underläppen hänger ned och ger honom ett bedrägligt utseende af enfald. — Hvad är det man säger, yttrade han i porten, har mademe de Tremorel blifvit mördad? — De här menniskorna påstå det åtminstone, svarade mairen som nyss kommit ned. Hr Courtois var ej mer samma menniska. Han hade haft tid att lugna sig något. Han försökte gifva ansigtet uttrycket af en majestätisk köld. Han hade förebrått sig sjelf öfver att ha brustit i värdighet genom att ha lagt sin oro och bedröfvelse i dagen för båda tjufskyttarne. — Ingenting bör till en sådan grad få uppröra en man i min ställning, hade han sagt för sig sjelf. Oaktadt sin sinnesrörelse bemödade han sig derföre nu att synas kall, lugn, likgiltig. Att hr Plantat visade sig likadan faller af sig sjelf. — Det skulle vara en högst förarglig händelse, yttrade han i fullkomligt likgiltig ton, men hvad rör det på det hela taget oss? Ickedestomindre måste vi oförtöfvadt gå och se huru saken hänger ihop; jag har låtit underrätta gendarmkorporalen, som skall förena sig med oss, — Låtom oss gå, sade hr Courtois, jag har mitt skärp i fickan. De gingo, Philippe och hans far i spetsen. Muiren lät vid hvarje steg ett utrop undfalla sig. — Kan man tänka sig något så oerhördt! mumlade han; ett mord i min kommun, en kommun der i mannaminne ej ett enda brott blifvit begånget.