Göteborgsposten – 4 april 1870, sida 1

41 2— AED LIISCInOCIII. Riksdagen. Lagutskottets utlåtande öfver motioner om förändringar i gällande författningar om kommunalstyrelse på landet förevar i Lördags till behandling i riksdagens båda Kamrar. Utskottet hade afstyrkt så väl förslag om att särskilja den allmänna och den ekonomiska rösträtten som införandet af lika rösträtt m. fl. förändringar i kommunalförfattningarna. Men, med föranledande at motionerna, hade likväl utskottet ansett sig böra hemställa till riksdagen, att för sin del besluta om fastställande af ett röstmaximun å landet, hvarigenom 12 8 i Kongl. Förordningen om kemmunalstyrelse på landet skulle erhålla följande förändrade lydelse: Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsatta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Inom Första Kammaren, som gillade att utskottet afstyrkt några åtgärder af riksdagen, med anledning af de väckta motionerna, mötte utskottets förslag om röstmaximun mycket motstånd ech blef äfven slutligen förkastadt med 77 röster mot 18. Frågorna om förändringen i åberopade förordningar hafva sålunda förfallit. För utskottets förslag talade hrr De Mare, v. Gegerfelt, Faxe, Rydin, frih. A. C. Raab, Casperssou och Frisk. De skäl, som af dessa talare anfördes för förslaget voro hufvudsakligen dels den allmänna oviljan mot den nu gällande grunden för rösträttigheten, hvilken grund ofta lade hela makten rörande kommunens angelägenheter i en eller ett par personers händer. Detta förhållande skulle ovilkorligen leda till att förinta allt kommunalt lif. Ur denna synpunkt vore det både rättvist och politiskt klokt, att bestämma ett röst-maximum, hvarigenom borttogs den maktfullkomlighet, som nu tillkom de stora possessionaterna, hvaribland såsom utöfvande ett större förtryck nämndes sågverk och bolag. Nu, sedan röstmaximum i städerna nedsatts, vore det i full konseqvens härmed, att äfven göra en begränsning af röstutöfningen å landet. För afslag talade hrr C. Ekman, Berger, grefvana J. O. och C. G. Mörner, frih. Sljernblad, grefve af Ugglas, hrr Nordström och Lagersträle. Dessa talare ansågo deremot intet hafva sedan förra riksdagen inträffat, som kunde rubba Kammarens vid 2:e föregående riksdagar fattade beslut att bibehålla den nuvarande grunden för röstberäkningen å landet. Klagan öfver ett förtryck af de högre röstberättigade hade i allmänhet icke försports och skälet dertill voro den föreskrift i kommunaltörordningen, att arrendatorer, i motsats mot hvad förut varit förhållandet hade rösträtt för den jord de brukade, äfvensom att under nuvarande jordbruksförhållanden jordegaren icke kunde under eget bruk samla mycket stora egendomar, utan nödgades utarrendera större delen af dem. Dessutom visade erfarenheten att iniresset för kommunala angelägenheter i verkligheten långt mera företunnes hos de förmög nare och bildade, än hos de mindre hemmansegarna. Justitie-statsministern friherre De Geer bestred att frågan om den kommunala rösträtten å landet kommit i ett annat skick sedan förändringen med rösträtten i städerna vidtagits. D.n stora skiljaktigheten mellan stad och land gör att i staderna fordras en större begränsning för rösträtten, emedan der många kostsamma anordningar för beredande af ordning, snygghet m. m. finnas, hvarföre det kunde blifva betungande för de lägre beskattade, om absolut öfvervigt tillades de högre beskattade. Deremot aro på landet de kommunala intressena ej endast personella utan oftast rent territoriella. Detta var grunden till att man å de fordna sockenstämmorna röstade efter mantal, äfvensom att man efter de nya kommunal-förordningarna lägger jorden till grund för röstberäkningen. Faran är att, som ordspråket säger, kyrkan icke kommer att stå midt i byn, om man åt ett litet hörn af kommunen, bestående af mindre jordegare, lemnar en afgörande röstöfvervigt öfver hela den öfriga delen at kommunen, som kunde omfatta en eller flera större egendomar. De unerhafvande på en stor egendom hafva samma kommunala intresse som jordegaren och de ega i honom sin naturliga målsman. Rättigheten för honom att representera dem vore i alla händelser en mindre orättvisa, än att de icke alls skulle blifva representerade. För att icke accumulera för många röster hos en person, har föreskrifvits att innehafvaren af jorden skall rösta för densamma, utan afseende på om han eger den eller ej. Detta vore en mycket