Göteborgsposten – 2 april 1870, sida 1

Article Image
t Kusttorget, samt hos R. B. Vettergren i Redbergsli gen uppsnyggade, på Stora Hamngatan och i allgerna, badoch brunnsannonserna börja till alla med förhoppningsfull (men ogift!) qvinlig afföda begåfvade tamiljefäders fasa och förskräckelse att skyldra i tidningsspalterna, prodromer at konserternas väldiga vårflåde ha redan uppenbarat sig — kort sagdt, det börjar se ut som om Våren skulle vara i annalkande. Men vi profetera icke! Tack vackert, af skadan blir man vis och väderleks spådomarne i veckokrönikan ha vi för alltid afsvurit. Men — i förtroende sagdt — vi tro nog inom oss att den trumpne gubben Vinters herravälde är för den här gången brutit, att den vänlige ynglingen med sippor, gullvifvor och förgätmigej i de gyllene lockarne redan nappat åt sig spiran och snart skall framstå för oss i all din glans, ännu en gång föryngrande vår gamla mutter Terra och samtidigt också alla hennes enfants terribles. Dock för allt i verlden, icke våra ord igen! Säsongen börjar lida till sitt slut — se der också, om man så vill, ett vårtecken. Att sagde säsong verkligen sjunger på sista versen, det framgår då granneliga af följande, helt nyligen offentliggjorde och till utseendet temligen oskyldiga annonser. N:o 1: Förloradt. En rad löständer är sistl Lördag tappad på gatan. Adress å annonskontoret. N:o 2: Förloradt. Igår e. m. borttappades under gåendet mellan Kungsgatan och V. Hamngatan ett par bruna löslockar, som af upphittaren torde mot vedergällning återlemnas å annonskontoret. Ty, hvem är väl midt under brinnande säsong nog småaktig, futtig och kälkborgerlig att annonsera efter en rad löständer och ett par löslockar? Om det ändå varit en hel mun, en fullständig lockehignon (Schinnjång skulle vår vän och justitieombudsmannens ovän skrifva ordet!). När man har i perspektit en lång. herrlig rad af middagar och supåer, en hel, lockande fil af förtjusande baler, då kostar man nog på sig — en spingspångande ny uppsättning af dessa det förfinade sällskaps: lifvets pretiösa lösören! -Gudskelof, för så innerligen vackert llyttväder, suckar i dessa dagar nog mången omsorgsfu!l husmoder, mången hederlig madam eller trotjenarinna, ty ifrån det vi flytta in i lifvet och ända tills vi flytta derur, är det hufvudsakligen qvinnorna, som ställa allting till rätta, ordna allting fint och prydligt, göra hemmet sör oss maniolk efterlängtadt och behagligt. Det är törmodligen också på dessobestridliga meriter, som hon grundar sitt kända maktspråk: Der, min vän lilla, skall skåpet stå! Det är i alla fall visst, att när man ser ett riktigt trefligt och väl ordnadt hem, det må nu vara stort eller litet, luxuöst eller enkelt, ty tresnaden kan i lika stor, om icke större grad, ligga i ett par snöbvita gardiner, etw dito golf och ett dammtritt skrifbord som i sidenöfverdrag, turkiska mattor och trymåer från golf till tak, när man ser ett sådant hem; då kan man gerna med den franske juristen, men i en vackrare mening än han, fråga: Od est la femme? Ty att en qvinlig hand i ett sådant hem för den husliga ordningens spira, derpå kan man våga hvad som helst, handen må nu vara en öm makas, moders eller systers, en god och trogen tjenarinnas! Hem, der mannen befattar sig med inrikes historien, sätter upp gardinerna, viftar bort dammet från möblerna eller faller kokerskan i handtverket, höra lyckligtvis till sällsyntheterna; der kan man också vara säker om att frun både förstår att brodera och applicera — toffeln, att bon både studerar och kanske fven i verkligheten exeqverar — den nyfranska romanen! Men på sådana hem tänka icke vi, stackars ungkarlar, när vi i brist på ordentligt placerade knappar konsumera ett bref knappnålar i veckan, gå med trasiga ärmtoder i månader och icke kunna sätta vår hatt eller lägga vår armbåge på ett bord utan att dessa i hast få samma utscende som en butelj gam malt portvin från år 44. Det är ert eget fel, säga de gifta damerna! Den som visste hvad de ogifta tänkte ändå!... Men slut med vårfantasierna för i dag! Vårfantasier? Kallar ni er sista, hjertnupna tirad för vårfantasier? Ja visst, min allernådigaste, det är ett konstateradt, statistiskt faktum, att våren är de uppfyllda förhoppningarnes, d. ä. förlosningarnes ljufva tid, den bästa, den enda riktiga lösningen på Vårens och Kärlekens ständigt återkommande rebus! Ni har redan bört talas om åtskilliga förlofningar i år, men det blir nog flera fram på våren, vänta bara, mitt herrskap! Sistl. Måndag afslutade hr Strakoschs lramatiska afdelning sin sejour härstädes. Då våren nalkades flyktade konstens flyttfåglar, i motsats till naturens, motsöder. Skola de, följande samma princip, återvända när de stränge herrarnes, Höstens och Vinterns, regemente ager vid? Måhända! Helt visst dock icke alla, kanske de flesta, men de skola komma i skilla flockar och på olika tider. Det är i saning beklagligt, att ett så godt dramatiskt llaolan am dat HhAIUÄÖt nun undar man Sm nte

2 april 1870, sida 1

Thumbnail