Göteborgsposten – 2 april 1870, sida 1

spetsen, så är det påfallande att den stora majoritet som i Andra kammaren ville jör riksbankens s. k. konsolidering Årädda så stort belopp som möjligt af bankovinsten, egentligen utgjorde det manstarka låntagareintresset, hvilket af lätt insedda skäl måste hafva sina flesta målsmän just i denna kammare. Men bakom detta intresse stod nu ett annat apart intresse, för hvilket det var af stor vigt att regeringens, af bankoutskottet förordade förslag, icke skulle fullständigt bifallas af riksdagen. Sistnämnda intresse, som hade sina ifrigaste målsmän i statsutskottet, önskade att en statsbrist skulle tillskapas, för att sedan kunna lösa det ekonomiska problemet och dermed konstatera att den äkta och veritabla statsmannavisheten är koncentrerad i statsutskottet. Det var också derföre som grefve Posse måste bestrida srih. Gripenstedts under hufvudtitlarnes behandling uppställda bevisning, att statsregleringen verkligen kunde uppgöras, utan att anlita skatteforhöjning och utan att begagna de inkonstitutionela åtgärder som statsutskottets majoritet föreslagit — åtgärder egentligen afsedda för befrämjandet af helt andra politiska ändamål. Det var äfven dersöre som statsutskotts-majoriteten gerna skulle sett om statsverket af bankovinsten endast erhållit 1,232,000 rdr, ty då hade en minskning af 268,000 rdr uppståit i den tillgång som regeringen hade beräknat. IIyser man några tvifvelsmål om den styrande mästarens i statsutskottet planer i berörda fall, så torde de ganska lätt kunna undanrödjas, om man blott tager i betraktande att grefve Arvid Posse under hela diskussionen om bankovinsten icke hade ett ord att säga. Det gick ju också utmärkt väl enligt hans önskan, utan att han behöfde röja sina planer och utan att han behöfde såsom finanskarl kompromettera sig. Gerom sin absoluta tystnad nu, beredde sig den ädle grefven vissa fördelar i framtiden. Om och när han längre fram, eller kanske snart nog, blir finansminister, så skall han visst icke tveka att då för statsverkets behof göra anspråk på bankovinsten till så stort belopp som möjligt är. Tillvitas det honom då, så kan han ju med lugnt samvete påminna, att han d. 22 Mars 1870 icke med ett enda ord uttalade sin mening rörande bankovinsten. Den utgång som frågan erhöll i Andra kammaren nyssnämnde dag toranledde Dagl. Alleh. att betrakta den säsom ett glädjefullt tecken dertill, att det långa arbetet inom en del af pressen för riksbankens, eller det allmänna intressets, bevarande gent emot privata bankintressen, ej varit alldeles fruktlöst. Men arbetet blef ju d. 26 Mars, efter den gemensamma voteringen, ändå fruktlöst? Statsverket erhöll ju den af regeringen begärda le millionen? Visserligen — skall man svara — men röstöfvervigten för detta beslut var ju ytterst svag, blott 11 röster! Det erkännes, men om utgången blifvit motsatt och frågan afgjorts till och med på en röst, så skulle man väl ej tvekat säga: emedan äsigterna stodo så skarpt emot hvarandra, så innebär utgången ett vackert bevis derpå att arbetet icke varit fruktlöst.