Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 1

-er, icke finna att den regeringens ledamot, vilken uppträdde till försvar, lyckades ådavalägga att angreppet med hänseende till istnämnda punkt vore obefogadt. Det var gemligen trenne regeringshandlingar, till wilka h. exc. justitiestatsministern hänvisale, enär desamme skulle antyda att det af pponenterne saknade initiativet verkligen fö efanns: förslaget till ny föreningsakt mellan Sverige och Norge, förslaget till försvarsväsendets omorganisation och propositionen om sn förändring i statsrådets sammansättning. Hvad beträffar förslaget om försvarsverkets ombildning, så erkänna väl de fleste att här ett storartadt initiativ föreligger — men icke torde detta kunna räknas ministeren i sin helbet till godo? Tvärtom har den verksamhet, krigsministern utvecklat under sin korta embetstid, ansenlig i och för sig sjelf, blifvit unnu mera märkbar genom den relativa overksamheten inom de öfriga departementen. Åt förslaget om en förändring i statsrådets orga nisation, hvilket äfvenledes åberopades så som ett vittnesbörd om tagna initiativer, egt ett så vidsträckt syfte som att förebåda hela administrationens förenkling, såsom nu tillkännagats, var helt säkert för de fleste en nyhet. Det måste alltid förefalla märkvärdigt att man vid den totala omgestaltningen af en byggnad börjar med att förändra dess spets och det blir under sådant forhålande ursäktligt om det i förslaget liggande vidsträcktare syftet blef förborgadt tillochmed för den representation, som hade att behandia detta förslag. Med hänseende slutligen tll det framlagda svensk-norska unionstfördraget, så kan äfven här icke bestridas att detsamma framkomwit på föranledande at regeringen. Men icke innebär en dylik enstaka kraft yttring något giltigt skäl för att initiativer för öfrigt så sparsamt förekomma, synnerligest som utarbetandets möda här öfverläts åt en kommisson af högt betrodde svensk norsher män och således icke tyngde på justitiede partementets skuldrer. Att regeringen öfverlemnar åt komiteer. i hvilka medlemmar af representationen så som ledamöter deltaga, att i detaljer utarbe:a de äskade förslagen, torde i många afseenden vara nyttigt och lämpligt. Men det tillhör också regeringen att se till att det gamla taldesättet, som påstår alt om man önskar en sräna för alltid begrafven man då bör tillsätta en komit för densammas behandling, icke ma bestyrkas genom ny erfarenhet. Har väl så dan omsorg från dess sida alltid blifvit iakttagen? Vi påminna blott om de lagprojekter angående hvilka regeringen vid öppnandet at innevarande riksdag hade att förmäla dels att de alls icke medhunnits, dels att de snart voro färdiga, utan att i senare fallet fullbordandet i närvarande ögonblick skett. Äfven beskaffenheten af den fullmait, som lemnats åt åtskilliga af de tillsatta komiteerna, har någon gång varit sådan att den antydt benägenhet att göra ifrågasatta relo:mer icke allt för vidtgående. Vi erinra i sa dant hänseende om den komitt, som nyligen erhöll till uppgift att uppgöra törslag till en förenklad och förkortad rättegång vid undar domstolarne på landet. Hvilket gyvnsamt tilltälle yppade sig icke här att åtminstone så som alternativt förslag låta uppgöra en plan till den af allmänheten lifligt önskade ge nomgående ombildningen! Detta tilltälle tö:summades, och komitns arbete ledde till et resultat, hvars upphöjande till lag endast skulle medföra den verkan att sjeltva den angelägna hufvudre formen tills vidare undansköts. I allmänhet torde man kunna anmärka att den nuvarande ministeren icke genom sina handlingar visar en klar insigt om vigten oasen sanne RO EEE EEOEEAEDEEETEEEEE —