Göteborgsposten – 31 mars 1870, sida 1

TUHUITIDUMGSUOH UU Ol IMAP: — —gssD — —— — — — serligen. men första kammarens beslut måtte väl då äfven vara en demonstration. Häromdagen berättades i någon tidning att ett transpositionvs-fortepiano blifvit uppfunnet i Köpenhamn; med det skall uppnås en klangfärg, som har mycken likhet med harpotoner, och det skall synnerligen väl lämpa sig till ackompagnement. Detta instrument anlitades i Andra kammaren af hrr Ilorntelt. Lars Ersson och Jöns Pehrsson ifråga om byggnadsanslaget till Riksbiblioteket, men harpotonerna kunde de ej riktigt åstadkomma. Nämnde herrar voro alls icke benägna för detta anslag. På den bildningsgrad som de befinna sig och med det yrke de idka är det också ursöktligt att de ej fatta nyttan och behofvet af att de dyrbara bokskatterna göras tillgängliga för den stora allmänheten. De föreställa sig troligen att böcker äro såsom annat tungt gods, hvilket kan uppläggas i magasin, som då och då kan och bör utrymmas när det blir öfverfylldt. Diskussionen i Andra kammaren var också karakteristisk. De ofvannämnde tre representanternas yttranden utgjorde profstycken på den utelligenta bonddrygheten. Hr Hörafelt började sitt anförande med den anmärkningen att vid hvarje riksdag: början talas om sparsamhet, men att den slap par af under riksdagens forigång; på den se nare företeelsen utgjorde statsutskottets tillstyrkaude at det begärda biblioteksbyggnads anslaget ett bevis, förmenade han. Statsrå det Carlson hade uppgilvit att böckerna i det. k. biblioteket af brist på utrymme icke kunde väl ordnas, men tal. ansåg sig böra upplysa att han vid ett nyligen verkställdt besök funnit dem temligen väl ordnade — jag skulle tillägga: men selaktigt är i alla fal! i dant klanders befogenhet hade han ju kunnat väntade nu att den sakförståndige talaren att länga och korta, tunna och tjocka böcker blifvit ställda bredvid hvarandra. För ett sååberopa en hög auktoritet, Suvarows, hvilken uttryckligen befallde att alla böckerna i hans bibliotek skulle af bokbindaren göras precisi lika stora. lr Lars Ersson hade ej besökt bibliote ket och derföre var hans begrepp oförvilladt; men en person som han hade förtroende 1ö: hade sagt att genom en liten flyttning kund. bokträngseln förekommas; en annektering u! rum i slottet, hvilka nu begagnas al k. fa miljon, var han böjd för, och derföre ville nan att en skrifvelse derom skulle aflåtas. Hr Jöns Pehrsson kunde ej medgifva at utrymmet var så trångt. Han hade icke alls haft svårt att gå fram der och på många ställen hade han funnit tomrum på bokhyllorna. Flera talare uppträdde icke mot anslaget. som dock vägrades af 63 medlemmar i And kammaren. Men talet 60 angifver ju i all: tall huru långt den sulfisanta okunnigheten kar gå i rikslörsamlingen. Det skall ej bestridas, aldra minst af dem som fö.ja riksdagsförhandlingarne på närmare häll, att vid hufvudtitlarnes behandling framstodo många drag al lumpenhet, eller just det som i en riksförsamling icke borde förekomma Denna lumpenhet uppnådde höjdpunkten då träga uppstod om erkebiskop Reuterdahls pen-ionering, hvilken af statsutskottet hade afstyrkts. Bättre och värdigare tror jag ej att någon kunde i frågan yttra sig än hr Wallenberg, då han i sin reservation anförde: Jag ser i denna fråga icke presten, utan den utmärkte mannen Henrik Reuterdahl, som med sällspordt nit och sjelflörsakelse under ett naltt sekel arbetat i det allmännas tjenst. Gerna skall jag gifva min röst till pension-ring åt huru så många som helst lika utmärkta män. Man behörver icke belara att villimpniogea ar en sådan grundsats skull blifva betungande för statskassan. Men at orkånna och hedra förtjenstfulla medborgarr Ligger inom riksdagens befogenhet. ber är ingen törödmjukelse för den äldrige vetenskapsmannen att hans begäran on pension aflslogs. Det är icke heller någon törödmjukelse tör honom att i Andra kamma: ren ett t.osträngadt transpositionsfortepiano — börjande med hr Östman och slutande med hr Uar — uppträdde mot pensionen. Det bevisade endast att de ej kände, ännu mindro förmå att uppskatta hans stora förtjenster; men det är ju icke hans, utan deras tel. Jag tror icke att utgången af denna pensionsfråga skall höja riksdagens anseende i den lärda verlden. Men kanske är den svenska riksdagen icke alls känd der — och så godt kan det vara, när bekaniskapen ej medför eti mera hedrande resultat. — — —2 —— bref från ämeraka. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Philadelphia d. 2 Mars.