Göteborgsposten – 31 mars 1870, sida 1

het som allt öfrigt. ket kommerserådet Sjöberg och hr L. J. Hierta modigt ställt sig på hans sida. Rep: resentanten från Sunnerbo hade ansett särdeles olämpligt, att utgifvaren af Posttidningen årligen uppbär 10,000 rdr af extra utgiftsmedlen, och derföre yrkade han att anslaget skulle dragas in. Statsutskottet hade afstyrkt denna framställning och hr IIierta hade ej deremot anmält sin reservation. I utskottet hade således den sistnämnde ej ogillat anslaget, genom hvars erhållande Posttid ningens format kunnat ökas med 16 46, men priset minskas med 25 96, till fördel för all mänheten. Af statsutskottets argumentation hade också hr Jöns Pehrsson blitvit så pass öfvertygad, att han, då punkten förekom i Andr: kammaren, märkvärdigt nog endast beklagade att ingen utsigt för närvarande fanns att få anslaget indraget, hvadan han förklarade sig ej vilja göra något yrkande Men nu fick kommerserådet Sjöberg ordet för första gången efter sin rentree i Andr. kammaren. Han ansåg ej meningen med an. slagets beviljar de vara att nedsätta tidningens pris för att få den mera spridd, utan att tidningen skulle vara organet för ett oftare med delande af regeringens åsigter i dagens vig tigare frågor; men detta anspråk motsvarade ej tidningen. — Hvad menade nu hr Sjöberg härmed egentligen? Har Posttidningens utgifvare vägrat intaga dylika meddelanden i tidningen, eller har han försummat tillhålla regeringen att uttala sig i dagens frågor? Det förra har icke försports, och det senare måtte väl ligga utom tidningsutgifvarens befogenhet Återstår s således den förmodan, att hr Sjöberg anser anslaget olämpligt derföre att regeringen icke nog ofta uttalar sig i dagens vigil gare frågor. Men det sker ju då det anses behöfligt? Besynnerligt förefaller det, om just en tjenstemaån, hvars tid är fullt upptagen i tjensteåligganden, skulle anse regeringsledamöterna ha så godt om tid, att de jemte sköt seln af statens angelägenheter skulle skrifvu politiska kåserier i Posttidningen. Vidare ansåg hr Sjöberg iche såsom sä deles vigtiga Posttidningens underrättelser från utlandet under rubriken Posternar, ej helle: dess estetiska artiklar o. d. Nå ja, sådant beror nu helt och hållet på tycke och asmabMen hvarföre äro ej postunderrättelserna vig tiga? Kan det ej vara skäl att de äfven meddelas i Posttidaingen ur annar synpunkt än. åtskilliga andra tidningar, der de ofta få ec bismak som lörvillar det allminna omdömet: Om dessa underrättelser icke äro tillräcklig: rafflande, så beror det visst icke på tiduings redaktionerna, som gerna omtala både revolu tioner och andra stora tilldragelser, men det till fordras ju att de inträffa. Och hvarsöre är det så illa att Posttidningen meddelar este tiska artiklar? Är då estetiken ej längre före mål för den menskliga tanken, och en veten skap, den också, värdig hr Sjöbergs ställnivg — om hr Jöns Pehrssons förhållande till este tiken vill jag ej tala. — Emellertid, det ble uppenbart, att hr Sjöberg ej var nöjd mer Posttidningen i dess närvarande skick; huru han vill hafva den organiserad, I så vi kunska; om nästa riksdag, hoppas jag, ty hr Sjöberg meddelade sig skolat väcka motion i saker vid innevarande riksdag, om han ej komnu för sent in i kammaren nu. Må han nu bloti ej glömma bort saken till härnäst. Men inskränker han sitt reorganisationstörslag dertill, att Posttidningen endast skull innehålla d legala underrättelserna och regeringens ä ter i dagens vigtigare frågor, så är det otvi velaktigt, att tidningen skall blifva föga läst af allmänheten, ty de legala underrättelsernu aftryckas ju i de större tidningarne. Och troligen skola regeringens åsigter 1 dagens frågor — på hvilka hr Sjöberg synes lägga en viss vigt — äfven gå allmänheten förlorade. Det är ju icke sällsynt nu, att då artiklar inflyta i Postudningen, som anses olficiösa och som belysa eller rätta misstag. : andra tidningar, så ignoreras helt enkelt törra och återgifvas ej i de senars, och det underlåtes företrädesvis när rättelserna äro besvärliga. Hvar och en vill ju hålla sin ofelbarhet uppe? Ilr Sjöberg har troligen ej haft tid att sätta sig in i den sidan af frågan. Antingen hr Hierta hade glömt sin del aktighet i statsutskottets alstyrkande af hr Jöns Pehrssons motion, eller han ansåg sig oförhindrad att i utskottet biträda en och i kammaren en motsatt mening, nog af, konseqvensen fick naturligtvis gifva vika för sparsamheten, och så ställde han sig nu på hr Jöns Pehrsson sida. lir Hierta är dessutom en betydande delegare i ÅDagens Nyhete pr, och nämnde tidning skulle visst icke ha något emot att få de legala underrättelserna i första hand och trycka dem med samma noggrannIIr Jöns Pehrsson hade genom dessa talares kraftfulla biträde återfatt sitt mod, och nu yrkade han bifall till sin motion, som också antogs med 105 röster mot 52. Men hvad blir nu egentligen resultatet : af denna episod. En seger för hr Jons Pehrsson, det är klart, men en seger som han ej vunnit ensam, utan i kompani med hrr Sjöberg och Hierta och som han rätteligen har att tacka dem för. Noga räknadt, torde hvarken de eller han vara belåtna med kompaniskapet. Då statsutskottet icke upptagit frågan om anslaget till Posttidningen, om hvilket kam— —