Göteborgsposten – 30 mars 1870, sida 2

sig kännbara; och detta sörmådde några äfventyrliga endar att gå öfver till venstra Seinestranden och söka upptäcka hvad slags politisk kår det kunde vara, som förbrukade så mycket penningar och gjorde så litet buller at sig. Församlingen omgass at ett slags heligt myster. Den höll sina sammankomster i elt gammalt historiskt palats, knutet vid Richelieus dunkla minnen, 1793 års skräckvälde — då det begagnades som fängelse —, rättegångarne mot Ney och Polignac samt Louis Napoleon; hertigens af Choiscue-Praslin sjelfmord, 1848 års 8 k. korderojföreläsningar samt många andra lika dystra och intressanta tilldragelser. Alla dessa sammanträden voro enskilda. En eller ett par gånger i veckan — snarare en gång, än ett par gånger — skakade några vagnar upp Rue de Tournon och rullade långsamt in under hvalfvet till Maria de Medicis boning, inrymmande exministrar, exprefektrar, exgeneraler och exdomare, samt äfven då och då en biskop. När det vördnadsvärda tåget af Exen slutat, kunde man ibland bli varse en eller ett par lättare och fortare rullande vagnar. Dessa inrymde ministrar, hvilka kommo, för att man skulle tro, att de ville förklara saker, hvilka ingen der brydde sig om att känna och att kittla de ålderstigna Exien med tal om oberoende, patriotism, oegennytta och andra egenskaper. Ingen tilläts att höra eller se, hvad som försiggick inom de gamla murarne; men om någon fick lust att bege sig dit på morgonen, så fanns en vaktmästare tiil bands, hvilken visade det sessionsrum, der senatorerna debatterat föregående dag. Detta var bättre än intet. Rummet var mycket praktfullt och imponerande; men det är tvifvelaktigt, huruvida icke äsynen af så fint stoppade bänkar gjorde ett djupare intryck, än det man kunnat erfara af att se he Rouher på talarestolen och 120 senatorer, som med båda händer applåderade åt hans yttranden. Om den besökande för öfrigt hade liflig inbillning, så kunde han lätt gissa sig till, huru det förböll sig med en senatssession, tal, applåder och allt — vaktmästaren var medelsam och hjelpte till, om det så behöfdes. Der, på första raden af amfiteatorn, till höger om presidentens plats, sutto kardinalerkebiskoparne i sina scharlakansrober, och något längre bort monseigneur Darboy, som ännu icke är kardinal, men som önskar att bli det. Fram mot midteln en klump tältmarskalker, alla guldsmidda, med mustacher och lojala känslor. Näst dem amiralerna; ofvan dem och i hemicykelns skugga en grupp af fallna, tankfulla och dystra, ministrar; i ett börn den plats hvaritrån marquis de Boissy brukade förespå Englands invasion; i ett motsatt hörn den bänk hvarifrån Sainte-Beuve vid ett minnesvärdt tillfälle reste sig, för att utveckla sitt ridderliga försvar för Ernest Renan; med ansigtena emot dessa platser och högre än presidentens stol en del stumma stoder, föreställande lagstiftningsdignitärer från det förflutna. Det var till dessa digni ärers skuggor, som senatorerna, då de brusto i inspiration, brukade vända sig med abrupta apostroter. Ettersom det icke fanns några skrattlystna journalister på läktarne, så kunde de värda herrarne då och då utbryta: Nina herrar, jag åberopar dessa stora män, hvilkas vishet vakar öfver våra ölverläggningar. Det är icke säkert, huruvida denna retoriska figur skulle lyckas ou; journalisterna respektera då ingenting. Franska senaten är den femte församlingen af detta slag, som blifvit inrätted sedan revolutionen. Då det kejserliga styrelsesystemet för andra gången töljde på republiken, fann tanken på ett öfverhus, rekryteradt bland alla de stora männen, allmän genklang. Tyvärr befunno sig vid början af 1852 alla Frankrikes stora män antingen bakom lås och bom eller i landsflykt. Det var omöjligt att så tag i någon stor man, som kunde och ville sitta i den nya församlingen. Dertanns naturligtvis en mävgd personer, som ställde sig sjelfva högt och för hvilka 30.000 fres om året samt senatorstiteln erbjödo frestelser, dem man ej kunde motstå. Men då dessa inreqvirerats, underläto de att ingifva landet någon synnerligt liflig känsla af deras storbet, och senaten likstalldes alltilrån första dagurne af sin tillvaro med den ak:ningsvärda torsamling, som voterade de romerska kejsarnes gudomlighet. Saken blef ännu mera nedsänande, emedan senatorerna först icke hade någonting att göra. Deras mission var, såsom det stod på papperet, att skydda författningen; men då en författning ej löper fara hvarje dag i veckan, så skulle de stora männen varit alldeles utan sysselsättning, om man icke gjort dem till emottagare af petitioner från allmänheten. Och fransmännen äro ingalunda njugga på petitioner. Der tyckes vara en hel klass uf persoger, hvilkas förnämsta sysselsättning är att utarbeta fantastiska framställningar och kasta dem i breflådan till Luxemburgerpalatset. Senatorerna genomläsa dessa aktstycken, afgitva berättelser öfver dem och döma dem till papperskorgen. Detta var ända till 1860 det enda senatorerna hade att göra. 2 1 .06A AAiA o-— Tr äå Pp