Göteborgsposten – 30 mars 1870, sida 2

inga trägnare eller välkomnare gäster sågos på Raynham än kapten Duncombe, hans dotter och måg samt Joice Harker. Lady Eversleigh hyste en särskild högaktning för denne man med det trofasta hjertat och talade gerna med honom; men hon nämnde aldrig något om den olyckliga natt då han sett henne i Wapping. Detta ämne undveks omsorgsfullt af båda. Det var ett alltför sorgligt och smärtsamt minne förenadt med den tiden. Och så slutar denna berättelse. Det finnes ej några glada bröllopsklockor som ringa i slutet. Är det ej den oskyldiges lott att lida i detta lifvet för de elakas synder? Lady Eversleighs enkostånd, Douglas Dales ensliga lit äro Victor Carringtons verk — ett verk som ej kan bli ogjordt. Om han misslyckades i allt annat, har han åtminstone lyckats i detta; han har förstört två varelsers sällhet. För båda hans offer bringar tiden frid — en lugn förnöjsamhet som ej saknar behag. Den ena har också ett barns kärlek att glädja sig åt. Men i Douglas Dales hjerta finnes ett tomrum, som aldrig kan fyllas i tiden. — Skall jag träffa henne i en annan verld? frågar han sig sjelf understundom och då erinrar han sig dessa heliga ord af outsäglig tröst: ÅKommen till mig, I alla, som ären trötta och betungade, jag vill vederqvicka eder. Hade ej Paulino varit trött och betungad, nedböjd under bördan af en falsk anklagelse, utan vänner, utan hopp, alltifrån sin barndom?