Göteborgsposten – 30 mars 1870, sida 2

Ju, Anna njöt frid, omgifven af sina vänner och njutande den dagliga lyckan att se sin dotter Gertrud Eversleigh, den tillbedda arftagerskan till Raynham, utveckla sig till ett allt älskligare och älskligare väsen. Då lady Eversleigh vandrade i parken med sin mor vid ena sidan och sin dotter vid den andra, med den stolta domän för ögonen öfver hvilken hon var herrskarinna — då kunde hon tycka att försynen lagt sina vackraste gåfvor i skötet på henne som en gång varit en främling utan vänner sjungande på värdshusen i Wapping. Underbara hade verkligen de vexlingar varit för hvilka hon varit utsatt, och äfven nu då horisonten tycktes ligga så klar för henne fanns det mörka skuggor i det förflutna, som till en viss grad fördunklade hennes nuvarande lycka. Hon kunde ej glömma den ångestfulla natten i huset vid floden, hon kunde ej upphöra att sörja öfver förlusten af den ädle vän som räddat henne i förtviflans stund. Verlden undrade öfver herrskarinnans på Raynham långa enkostånd. Man var förvånad öfver att finna en qvinna i lifvets vår och i sin skönhets fulla prakt vara så trogen minnet af en man som varit gammal nog att vara hennes far. Men saken antogs snart som ett gifvet faktum, och lady Eversleigh blef ej längre föremål för förhoppningar och spekulationer. Hennes beständiga tacksamhet mot och vänskap för Jernams ledo ingen minskning af tiden. Olikheten i deras sumhällsställning betydde ingenting för henne, och