Göteborgsposten – 30 mars 1870, sida 1

liga. klubbdandyn hade blifvit en vandrande massa af trasor. Hvarje dag då det var vackert väder drog han pi sig sin slitna, smutsiga öfverrock och stapplade åstad till den offentliga trädgården vid Luxembourg, der man kunde se honom kippskodd larfva fram på de solbelysta gångarne, ett mål för barnpigornas och grisetternas förakt och afsky — ett åtlöje för gatpojkarne. Hade han något medvetande af sin förnedring? Ja; det var den aldrig döende gam som gnagde hans inelfvor — den förtärande eld som aldrig slocknade, Under de korta mellantider då han var nykter, brukade sir Reginald Eversleigh tänka på det förflutna. Han visste sig vara en sådan usling som han var, och då han tänkte sig tillbaka till sin ungdom kunde han ej annat än erinra sig huru helt annorlunda hans bana skulle kunnat vara, om han blott vetat välja den. Under dessa stunder runno tårar sakta ur hans ögon och fårade hans magra kinder — tärar af samvetsqval, fåfing ånger som kom fir sent för jorde., men kanhärda ej alldeles för sent för himlen, der det torde firnas förbarmande äfven för den uslaste blard syndare. Så förför l ans lif — utan förincring i enformigheten, utan en enda ljus stund, ett vänligt besök, ett tecken som visade stt det fanns någon länk mellan den öfvergifne stackars uslingen och den öfriga menskligheten. Portvakten, hvilken bodde i ett litet kyffe bredvid trappan som ledde upp till sir Reginalds rum, saknade en dag den för honom så välbekanta gestalten, som hvarje