Göteborgsposten – 30 mars 1870, sida 1

ensam, och ingen röst höjdes för att lofva honom framtida triumf. Han visste att lifvets spel för honom var utspeladt till sista kortet, och att det var förloradt. Haus svaga karakter var ej i stånd att bära fattigdomens och förtviflans börda. Han vågade ej visa sig på någon af de klubbar der han en gåpg varit en så framstående medlem, ty han visste att allmänhetens dom var emot honom. Sålunda utan hop, utan vänner och öfvergifven af sin slägt, tog sir Reginald Eversleigh sin tillflykt till det gemenaste af alla tröstemedel. Han flydde från ett land i hvilket hans namn blifvit förhatligt och slog sig ner i Paris, der han fann en eländig boning vid en af de trångoste gränderna i grannskapet af Luxembourg, som då utgjorde en labyrint af trånga gator och gränder. Här kunde han använda sina tillgångar, nära nog till yttersta skärfven, för att tillfredsställa sin växande böjelse för starka drycker och dränka sina sorger och dricka för sina fienders undergång i stora glas konjak. Under några år bodde han vid samma smutsiga gränd, alltid behållande nyckeln till sin eländiga kammare, gående upp och ner för den ruskiga gamla trappan, utan att någon brydde sig om honom. Få som fordom kännt honom skulle ha igenkännt den en gång elegante unge mannen i denna hans sista grad af förnedring. Form, drag och uttryck buro alla förnedringens prägel. De kläder som nu buros af honom, som en gång varit skräddarnes i West-end högmodige skyddspatron, voro trasiga och oform