Göteborgsposten – 29 mars 1870, sida 1

behållning af 133,000 rdr förefanns eller icke. För att få den saken utredd yrkades återremiss af assessor Bergström, med hvilken förenade sig två af statsutskottets ledamöter, hrr Carl Ifvarsson och Hedengren; men genast var grefve Posse färdig med förklaringen att en sådan återremiss ej tjenade till något, enär den påyrkade utredningen skulle vara omöjlig att åstadkomma. Hvarföre den så skulle vara uppgaf han ej, ehuru det likväl synes obestridligt, att när åtminstone en trott sig finna att behållningen förefanns, så borde det. väl icke för en annan lika räknekunnig varit omöjligt att konstatera eller vederlägga uppgiften. I afseende på femte hufvudtitelns behandling i allmänhet, så framgick deraf att man hyste ett visst misstroende till det sätt hvarpå sjötörsvaret blifvit ordnadt, och att man derföre ville se tiden an hvad som kan och bör göras för detsamma framdeles, men tillika visade sig att statsutskottet, för att lösa det ekonomiska problemet, äfven på denna hufvudtitel velat gå grassatim till väga med befintliga besparingar vida öfver hvad K. M:t af dessa ansett kunna till stawverket ötverlemnas. IIvad som emellertid gjort behandlingen af denna hufvudtitel så invecklad, är det orediga skick, hvari förvaltningens af sjöärendena räkenskaper befinnas. Dess nuvarande chef, kommendören Adlersparre, har visserligen sedan 1868 innehaft befattningen, men huru energisk han i andra fall än är, har det icke lyckats honom att ännu få räkenskaperna så ordnade, att uppgifvas kan huru stora de fon der äro som förvaltningen disponerar, och det är troligt att de uppgifter som räkenskapsföraren, uppkallad i statsutskottet, meddelat, mera varit utskottet till behag, än egentligen faktiskt tillfredsställande. Hr Adlersparres ställning i kammaren har ingalunda varit angenäm, och troligen har han nu fått en bitter påminnelse om de obehag som han under 1868 ärs riksdag tillskyndade krigsministern, hvilken nu visade sig alltför högsinnad för att söka revanche. Sedan fjerde och femte hufvudtitlarne blif vit slutbehandlade, var också det stora kriget afslutadt i Andra kammaren, och en grupp at ledamöter som icke tilltrodde sig att taga befattniog med krigsmakten till lands och vatten blef nu plötsligt både vaken och tal för när det med sjette hufvudtitelns töredragning gällde rikets öfrige innebyggare, och så kommo de stackars landtmätarne, som redan kämpa med armodet, under bilan, ty med dem hade man intet medlidande. I För sta kammaren hade ju till och med en f. d. landtmätare, hr Storckenfelt, uppträdt emot dem. Han förmenade att deras minskade inkomstehärledde sig derifrån att en omtänksam styrelse (talaren är mycket ond på generallandtmäteri chefen) hade höjt taxan, och han förklarade att flera af de talare i kammaren, som uppträdt för landtmätarne, gjort sig skyldiga til stora misstag i sina uppgitter, och derlore yrkade han bifall till utskottets, för landtmätarne ofördelaktiga framställning. — För dessa väl mycket tilltagsna påståenden fick han at landshöfd. Asplund (som i flera år varit i högsta domstolen föredragande i skiftesärenden) en ganska skarp tillrättavisning; taxan hade icke blifvit höjd, utan tvärtom nedsatt. Men nu blef hr Storckentelt ond på den herren som vågat tillrättavisa honom, påstod fortfarande att taxan blifvit höjd, och förklarade aLt han alldeles icke påstått att någon af de föregående talarne misstagit sig. Denna förnekelse var utan tvifvel mer än djerf, men den fick dock passera, troligen emedan hr ASPlund ej ansåg lampligt att vidare replikela den oförsonhgaste ibland Första kammarens fjorton oförsonliga. Det ekonomiska karteverket behandlades äfven af Andra kammaren, enligt statautskottets förslag, såsom stylbarn; ett anslag, stort 6000 rdr, som årligen utgått till ett antal