Göteborgsposten – 29 mars 1870, sida 1

Det var mycket sent denna afton innan Pauline Durski, uttröttad af de sinnesskakningar hon varit underkastad, i kunde öfvertalas att gå till hvila. Då Douglas lemnat henne, var det förbi med hennes fasthet, hennes stolthet. Outsäglig förtviflan grep henne. Med honom försvann hennes hopp — hennes enda utsigt till lycka. Hon kastade sig på soffan och öfverlemnado sig åt den vildaste sorg. Så fann miss Brewer henne och frågade ifrigt om orsaken j till hennes sorg. Men hon kunde ej erhålla någon förklaring af Pauline, som med en röst afbruten af konvulsiviska snyftningar endast kunde yttra: — En annan gång, en annan gång; fråga mig ej nu. Miss Brewer måste derföre nöja sig med att slutligen bedja Pauline gå till sängs. I Den trogna vännen anordnade allt med egna händer för Paulines beqvämlighet och ville ej lemna henne förrän hon lagt sig. Den olyckliga qvinnan bjöd temligen lugnt sin väninna godnatt, men innan miss Brewer nått dörren hörde hon Pauline åter börja snyfta och såg att hon gömde sitt ansigte i hufvudkudden. x