Göteborgsposten – 29 mars 1870, sida 1

Det var först sent påföljande morgon som miss Brewer inträdde i Paulines rum och tyst närmade sig sängen. Aldrig hade miss Brewer sett sin väninna i en ställning som gaf tillkänna så fullkomlig hvila. — Stackars varelse, hon har haft en god natt, efter hvad det synes, tänkte miss Brewer. Hon lutade sig öfver den lugna gestalten, det bleka ansigtet och vidrörde sakta den hvita orörliga handen. Ja — detta var verkligen fullkomlig hvila; men det var dödens hvila. Den flaska ur hvilken Pauline dagligen brukade taga en liten qvantitet opium låg på golfvet bredvid hennes bädd, tom. Om den olyckliga qvinnan, dukande under för käns lan af ett oförsonligt öde som ej tillät henne få någon frid eller lycka, i sin ytterliga förtvillan begått sjelfmordets synd, hvem kan siga det? Det är möjligt att hon endast omedvetet i sin förtviflans slöa likgiltighet tagit en alltför stor dosis af det farliga ämnet. Hon var död. Lifvet hade för henne varit en lång förödmjukelse, en lång strid. Och slutligen då lyckans bägare erbjudits åt hennes läppar, hade en grym hand ryckt den ifrån henne. 24 Då miss Brewer något hunnit återhemta sig skickado hon efter Douglas Dale. Då budbäraren hunnit mr Dales boning gick han i tamburon förbi två damer. — Jag ber om förlåtelse, sade han i förbigåeadet, jag måste ögonblickligen träffa mr Dale. Saken är högst vigtig,