Göteborgsposten – 26 mars 1870, sida 1

den dag, som idag är. Riksdagen. Dechargebetänkandet gaf i Thorsdags i första kammaren anledning till en liflig diskussion, under hvilken den nuvarande ministerens politiska hållning och politiska system blefvo föremål för ganska skarpa anmärkningar. Grefvarne v. Schwerin och Henning Hamilton beklagade att konstitutionsutskottet icke ingått i något bedömande af regeringssystemet i dess helhet och icke fastat någon uppmärksamhet vid missnöjet inom landet. Hos regeringen anmärkte de den fullkomliga frånvaron af allt slags program. Hon har icke motsvarat de förhoppningar man gjort sig i anledning af det nya statsskick, som genom representationsreformen infördes. Hon synes icke hafva rätt uppfattat sin ställning till den nya representationen, som borde vara att, stödd af dess förtroende, utöfva ledningen i de allmänna angelägenheterna. Fastmera har hon icke tagit initiativet i några stora frågor. En förändring, sådan som representationsreformen, gjordes icke för sin egen skull, utan för de ändamål, som med densamma åsyftas. Detta hade regeringen förbisett. Grefve v. Schwerin menade också, att man i afseende å det konstitutionella systemet hos oss kunde säga såsom i ett annat land, att man saknade åle couronnement de Vedifice. Justitiestatsministern De Geer anmärkte, att det icke var formelt öfverensstämmande med grundlagen att vid behandlingen af konstitutionsutskottets dechargebetänkande göra anmärkningar till hvilka detta betänkande icke gifvit anledning, och att det var obilligt att sålunda tvinga statsrådsledamöterna att oförberedde försvara sig. Dock ville han i korthet svara på de gjorda anmärkningarne. Det är omöjligt att uppställa en princip, som kan tillämpas utan modifikationer; ett på förhand uppgjordt program tjenar derföre till ingenting; det är bäst att låta handliogarne tala. En reform i statsförfattningen behöfver icke nödvändigt åsyfta något annat än att statsmaskineriet skall arbeta bättre. Dessutom är det icke sannt, att regeringen icke tagit initiativet i några vigtiga frågor. Exempelvis nämnde talaren förslaget till ny unionsakt, förslaget till ny organisation af statsrådet samt det omfattande förslaget till reorganisation af vårt försvarsväsende. Föröfrigt är det icke så lätt att taga initiativet, när riksdagen alltid skyndar att göra det. Icke kan man heller begära, att regeringen straxt skall vara färdig med sin åsigt i hvarje fråga som framträder. Hvad det beträffar, att regeringen icke skulle hafva riktigt uppfattat sin ställning till riksdagen, ville talaren icke yttra sig derom, utan öfverlemnade åt kammaren att bedöma det. IIr Wern vände sig mot den uppfattningen att representationsreformen blott var ett medel för genomförandet af andra reformer. Långt derifrån. Den afsåg blott att skaffa oss en representation, som mera var ett uttryck af hela landets opinion och derfore kunde ega landets förtroende. En partiregering ansäg talaren för ingen del önskvärd. IIrr Berg tedt och Rydin ansägo konstitutionsutekottet ha rätt uppfattat sin uppgift. Det eger blott att göra anmärkningar på grund af bestämda fakta. Den förre talaren trodde, att tillämpningen af 107 S hos oss hädanefter icke skall komma i fråga och icke behöfvas med den utveckling vårt konstitutionella lif numera ernått. Den senare förundrade sig att man hos oss ens kan tala om något missnöje, da ett så allmänt välstånd råder och värt land går så framåt i alla riktningar. Båda egnade regeringen synnerliga loford. Hr Wallenberg instämde i de båda förste talarnes anmärkning angående bristen på initiativ hos var regering. Justitiestatsministerns anförande hado icke kunnat öfvertyga honom om motsatsen. Det är s rgligt att höra sådana yttranden som att represemationsreformen skulle vara sitt eget ändamål. För talaren var det sjelsklart att den endast kunde vara ett medel. I motsats till dem, som anse att den nya representationen behötver tid på sig för att komma riktigt i gång, trodde talaren, att man genast bör gifva det nya maskineriet något att göra, på det icke någon abnorm sjelfverksamhet må utveckla sig inom detsamma. Man borde icke förundra sig öfver missnöjet derföre att det nu är bättre an i fordna tider. Allt går nu för tiden hastigare; derföre har man större anspråk. Punkterna 4 och 19 af statsutskottets memorial angående de i anledning af kamrarnes olika beslut i atskilliga statsregleringsfrågor uppsatta voteringspropositioner föranledde i första kammaren anmärkningar, hvilka dock endast i fråga om den sistnämnde ledde till någon åtgärd. Denna punkt, i hvilken utskottet förklarar att en del af dessa frågor genom kamrarnes skiljaktiga beslut förfallit, atertemitterades på yrkande af grefvarne C. G. Mörner och Henning Hamilton samt hr Nordström. Andra kammaren har bifallit de nämnda propositionerna utan någon anmärkning. Andra kammaren egnade större delen af dagens sammanträde åt en mycket animerad debatt om förhöjd beskattning å enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. För förhöjningen uppträdde hrr Ifvarsson, J. Rundbäck, Häggström, Fredriksson, P. Erikssön i Wik, Andreasson, P. Pettersson, Dufva och Medin. Hr Dufva, som var den mest framstående talareu på denna sida, sammanfattade skälen för förhöjningen i det yttrandet, att antingen är den med sedelutgifningsprivilegiet förbundna fördel för de enskilde så stor, att det allmänna bör deraf äfven taga en andel, eller ock är den så liten, att de derifrån kunna afstå. Emot förhöjningen yttrade sig hr Forsbeck, Hjerta, Sparre, Wikström, Rundgren, Ahlgren och Kallstenius. På denna sida betecknades den föreslagna åtgärden såsom ett sätt att på en omväg tillintetgöra sedelutgifninsrätten, hvilken emellertid vore grundad i lag och ej borde afskaffas annorlunda än genom ändring af lagen. Man befarade dessutom de menligaste följder för rörelsen af den strypning, som skulle blifva en följd af en åtgärd, som undertryckte sedelutgifningen. Förhöjningen bifölls emellertid med 94 röster mot 72. Såsom man torde erinra sig har första kammaren med mycket stark majoritet afslagit den. Det kan sålunda tagas för temligen