Göteborgsposten – 24 mars 1870, sida 2

nes ansigte hade ett sjukligt, aftärdt utseende; det var tydligt för hvar och en som såg henne, att någon djup sorg gnagde på hennes sinne. Mrs Jernam, ehuru en lugn person som mest var böjd för att sköta sina egna affärer, var ej utan bekantskaper åt hvilka hon kunde gifva sina förtroenden. Åt en af dessa anförtrodde hon sin oro öfver sin nicce. Den som erhöll detta förtroende var en viss mrs Miller, en mycket respektabel qvinna, men som stod på ett lägre steg i samhällstrappan än mrs Jernam. Hon var enka och bodde i ett litet hus nära stranden vid Allanbay; hon hade iugen tjenarinna, men hennes lilla hem var alltid ett mönster för snygghet och ordning. Hon var af ett ätyst men ej buttert lynne. Det antogs allmänt att urs Millers man varit sjöfarande och drunknat många år innan hon kom att bosätta sig i Allanbay. Hon hade inga olägtingar och inga förutvarande bekantskaper i denna lugna vrå af verlden, och om hon tillhört en högre samhällsklass der det fordras presentation för att få bekanta, skulle hon lefvat ett fullkomligt ensligt lif. Som det nu var blefvo grannarne så småningom vänner med henne, och enkans lif var hvarken euvsligt eller olyckligt. Mrs Jernam hade tidigt lärt känna hennes förhållanden och fattat vänskap för henne. Mrs Jernam helsade en dag på sin ödmjuka väninna för att visa henne någon liten ynnest och fann henne till sin förvåning ej ensam som vanligt utan tagande ufsked af en man, hvars yttre på intet sätt var intagande och som tydligen blef mycket förlägen vid mrs Jernams ankomst. Mrs Jeraam ville genast gå och komma igen en annan