Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 3

och andligt förfall. Då jag var femton år gammal dog Andrinetta. En dag kort efter hennes död — för mig en mycket sorglig dag — sade mig Tomaso (såsom man der kallade honom) att han iämnade föra mig till England. Jag kom med honom hit och var under två år hans tljeslagerska. Jag vill ej tala om denna tid. Jag har nu sagt er allt hvad jag kan siga. — Men mordet på Valentine Jernam! utropade Andrew. Den misstanka som hvilar på denne man — ni vet något derom. — Jag vill ej tala om det nu, svarade Honoria. Jag har sagt nog. Den dag torde komma då jag kan tala mera fritt; men ännu har den ej kommit. Lita på att jag cj vill förhindra rättvisans gång i afseende på denne man. Säg mig nu om min berättelse ger er någon ljusglimt som kan bidraga att skringra det mörker som omgifver min Gertruds öde? — Nej, jag kan ej säga att den det gör. Jag kan ej finna något som antyder att hon blifvit förd långt härifrån. Jeg är säker om att hon är i England och att en af Milsoms kamrater, en man vid namn Wayman -— Lady Eversleigh störtade upp och utropade: — Jag känner honom! jag känner honom! Vidare! vidare! Larkspur riktade en nyfiket forskande blick på lady Eversleigh. — Ni känner Wayman ? sade han. — Ja, ja, upprepade hon. Jag känner honom som en samvetslös skurk. Om han vet hvar mitt barn