Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 3

nerfördraget af 1852 mot samma politiska mäns våldsamma anfall? Och huru slutade detta så väl spelade motstånd? Då hr von Bismarck i afseende på sina afsigter lugnat furst Gortschakoff och andra personer, öfveroll han det olyckliga Danmark och gjorde af Londonerfördraget en förladdning. Några år senare, då det inom Berlinerparamentet var fråga om ratificering al pragertördraget, uppreste sig de nationalliberala hätigt mot art. 5 angående Nordslesvig. Grefve Jismarck, den store mannen, förfäktade då i glänsande tal den heliga förpligtelse som ålåg Preussen att samvetsgrannt hålla sina löften. ll vem skulle väl djertvas att nu i dag säga, det icke samma art. 5 genom den store och så samvetsgranne mannens ifver att uppfylla sin skyldighet förblitvit likasom londonerfördraget blott en död bokstat? Slutligen vet hela verlden, att kansleren ej fäster något afseende vid art. 4 i Pragerrördraget, hvilken garanterar Sydtyskland ett fullständigt internationalt oberoende. Ian behöfde endast, hvilket han ock borde göra, åberopa denna klausul, för att motsätta sig det af de national-liberala fordrade införlifvandet af Baden i Förbundet. Men i sitt tal gjorde v. Bismarck, trogen sina vanor, icke den ringaste hänsyftning på denna art. V. Tvärtom, han gillade, i strid mot nämnda fördrag, till principen hela Tysklands enande. Efter ett sådant uppträdande är det nästan obegripligt, att de national liberala ännu kunna misskänna den store Bismarcks afsigter. De måtte vara sjelfva för små, för att kunna fatta hela det utomordentliga i denne politiske titans planer. Men de kunna vara lugna. De veta lika väl som vi och alla andra, att om saken endast berodde af kanslerens egen vilja, så skulle Pragertördraget redan nu icke vara mer än en trasa. Må de deriör upphöra med sina angrepp emot honom, detta krig emellan söta kusiner, ja, emellan goda bröder, hvilket sannerligen icke har något förnuftigt skäl tör sig och ej mera skall kunna bedraga någon. Att de derför skola upphöra, är mer än ovisst; men icke böra de skälla ned Bismarck: han är dock deras förkroppsligade princip, om han än agar dem, så att de måste skrika af smärta. Han är sålunda det ris, som de bundit åt sin egen rygg, och gemensamt spela de med en aplomb, som borde komma en Fredrik den store att applådera i sin graf, en politisk komedi, der man knappast vet, hvem det är som utför IIarpagons roll: Bismarck som vili samla hela Tyskland under Preussen, eller de nationalliberala, som vilja samla alla tyska stater under Tyskland. I afseende på pragerfredens art. 5 må nämnas, att den nordslesvigske deputeraden å Förbundsriksdagen, Kryger, åter begärt, att riksdagen mätte tillspörja vederbörande, när preussiska regeringen tänker uppfylla sitt löfte och genomföra pragerfreden medelst anställandet af en omröstning i Nordslesvig. Riksdagen vägrade att till behandling upptaga frågan på grund af något begånget formtel. Men från den ena saken till den andra. Times spörjer med skäl, huru det kommer sig, att biskopen af Orlgans nu tager ledningen al oppositionen mot hans helighet och aw den siste pairen under Ludvig Filips regering (Montalembert) önskar, det han blott hade helsa och styrka nog, för att kunna förklara sig vara ny-gallicanismens i Frankrike standarförare? Huru kommer det sig, att nationalitetsprincipen inom kyrkan, hvilken förklarades kättersk år 1847, åter kommer till heders 1870? Börja dessa ifriga romanister finna, att Rom kommer hem till dem sjelfva? Så länge påfven endast utöfvade tyranni ölver sina egna undersåter eller, medelst österrikare, bourbover och andra despotiska regeringar, öfver italienarne, voro grefve Montalembert och hans vänner ej ollenast orubbliga i sin tillgifvenbet för den heliga stolen, utan visade ätven en gränslös tacksamhet mot kejsar Napoleon för de vapen, med hvilka han upprätt höll den päfliga regeringen, och voro endast ar olika mening i afseende på de råd, med hvilka han fålängt sökte att reformera den och göra den folklig. Fransmän och tyskar gjorde italienarne till slafvar, för att der skulle kunna vara prester öfver dem. Oatsedt alla andra nationers utestängande från påfvestolen, eller deras egen numeriska betylelselöshet i kardinalkollegiet, se de nu sig sjelfva hopplöst öfverröstade i ekumeniska nötet. Hvad de, fransmän, tyskar och andra catollker, tillfogade åt Italien, tillfogar nu Italien genom sin påsve, sina kardinaler och sin biskopliga majoritet i sin ordning dem. Gkall, fortfar bladet, allt detta förändras? Är Frankrike, Österrike och Tyskland huga— As ss