Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 1

politiska förvecklingar skulle berättiga till dylika förflyttningar. Den ytterlighet, med hvilken utrikesministern träder det Raabska förslaget till mötes, synes snarare röja en ifrig önskan om att skydda tjenstemännen inom det honom anförtrodda departement från koukurrens med utomstående, än någonting annat. Om den at grefve Wachtmeister uttalade fodran på yrkesbildning äfven inom detta tjensteområde eger en viss vigt, så är det likväl en fråga som mången gör sig, huruvida den uppfostran — detta ord fattadt i vidsträckt bemärkelse — hvilken under nuvarande förhållanden kommer våra diplomatiska ämnessvenner till del, är sådan att den utgör en utbildning för det valda yrket. Fordringarne vid de akademiska pröfningar, som de unga männen hafva att undergå för inträde på diplomatbanan, ha visserligen i senaste wid blifvit något skärpta, men innefatta ännu icke till räcklig garanti för vilja att fortsätta de påbörjade studierna eller förmåga att med tillhjelp af redan förvärfvade kunskaper följa utvecklingen af de inre förhållandena i det land, som hvar och en får sig anvisadt till verkningsfält. Det skulle således vara vid redan vunnen anställning, vid redan börjad praktisk verksamhet, som yrkesbildningen egentligen inträder; men hurudan är väl denna i verkligheten beskaffad? Om sjelfva legationschefens hufvudsakliga göromål inskränka sig till att göra en eller annan framstående landsman någon mer eller mindre betydande tjenst, att förskaffa t. ex. en man af rang presentation vid hofvet, en vetenskapsman tillträde till arkiver, biblioteker och andra vetenskapliga institutioner, att någon gång samla de landsmän, hvilka innehafva en viss social position, i sitt hem, och att slutligen då och då, dock icke för ofta?, hemsända till sin regering en rapport, hvilken i lyckligaste fall eger den förtjensten att omtala ovigtiga tilldragelser ett par dagar tidigare än underrättelse om dem annars kommit fram — hvilka göromål äro det väl, som åligga den unge attachån? De tvenne af dagens timmar han tillbringar på legationen kunna så mycket mindre upptaga hans tid, som sysselsättning ofta nog torde äfven under dessa tryta. Vanligen utan intresse för det storartade politiska lif, som rör sig omkring dem, och vissa om att ett någorlunda felfritt uppfyllande at de dagliga mekaniska pligterna skall under tidernas längd föra dem till det efterlängtade målet: en ministerpost, hafva de unga ambasSadörsämnena merändels intet annat att egna sig åt än utvecklingen af de ofvannämnda sociala egenskaperna. Äfven denna deras sträfvan leder oftast icke till det resultat, som vi här i hemlandet äro benägna att föreställa oss. En legationsattache, som tillhör en stat af andra rangen, intager icke redan härigenom en sådan samhällsställning att hans position i de stora europeiska hufvudstäderna vore gifven. IIärför tarfvas äfven inre egenskaper och yttre företräden, som icke stå hvar och en till buds. I det ministeriella anförande, med hvilket vi här sysselsätta oss, har ett förhållande blifvit påpekadt, hvilket synes oss antyda den riktning, i hvilken förändringarne i befordringsväsendet på den diplomatiska tjenstemannabanan böra gå. Sin fordran på en speciel yrkesbildning för embetsmännen inom denna administrationsgren grundade utrikesministern, såsom vi nämnt, derpå att fastän våra egentliga politiska intressen förminskats, Sverige-Norge andock i denna stund utgör den andra sjöfarande makten i Europa. Är det icke då att draga en följdenlig slutsats ur detta faktum, om man fordrar att diplomatoch konsulsataler sättas i ett nära samband med hvarandra, att öfvergångar från den ena till den andra af dessa nu temligen skilda embetsbanor ofta må förekomma, och att ämnessvennernas praktiska uppfostran försiggår med särskilt afseende på de intressen, hvilka hufvudsakligen komma att bli föremål för deras d plomatiska tjenster? Vi kunna icke förestalla oss annat än att det skulle leda till alla parternas belåtenhet, om den unge man som beslutat egna sig åt ifrågavarande letnadsbana kunde, i stället för att under åratal föra ett dagdrifvarlif, upptaget ofta endast af fruktlösa försök att vinna eu social position, som hvarken med hans personliga egenskaper eller hans ekonomiska förhållanden står i samklang, hänvisas till att såsom konsulatssekreterare tjenstgora vid något af våra större konsulter och göra sig der förtrogen med vårt lands kommersiella angelägenheter. Om