Göteborgsposten – 17 mars 1870, sida 2

nagra andra lika vardiga Stallbroder. I medvetande af sin goda rätt går jag nu att uppvisa oriktigheten och lagvidiigheten af Petterssons och Strömbergs åsigter och handlingssätt i denna fråga. Till en början får jag anmärka, att blotta innehafvandet af ett diariebevis jemte deri omnämnd originalskuldsedel derom att ett utslag blifvit till exekutor för verkställighet aflemnadt, ingalunda innebä rättighet för innehafvaren att äska redovisning för bevisets innehåll. Sådan rättighet eger endast rätter fordringsegare. Detta ligger i sakens natur och framgår än ytterligare af stadgandet i kgl. förordningen af d. 21 Mars 1835 1. Det skulle ock vara ganska illa ställdt för exekutor, om han skulle vara tvungen att redovisa för innehållet af ett diariebevis åt hvilken innehafvare deraf som helst; ty då han såväl i allmänhet, enligt 2 S 4 mom. Tryckfrihetsförordningen, som ock specielt enligt kgl. förordningen d. 28 Juni 1798 8 8, är skyldig att åt hvem som helst, antingen han har i saken del eller icke, vid ansvar som för tjensteförsummelse, lemna utdrag af det hos honom hållna diarium, d. v. s. ediariebevis, så skulle, ifall diariebeviset finge anses innebära eganderätt till den deri omnämnda handling, ej endast den verklige fordringsegaren genom att dag efter annan utlösa flera dylika bevis, än ock hvilken annan person som helst, kunna upprepade gånger äska redovisning af exekutor. Jag har nu att till ett helt sammanföra den bevisning jag åvägabragt för sanningeu af de af mig gjorda påståenden, nemligen: att Pettersson aldrig varit eqare af ifrågavarande skuldsedel; att mll Lotta Claesson allt från d. 2 Juni 1861 och intill dess skuldsedeln d. 4 Sept. sistl. år inlöstes varit egare af densamma; samt att Pettersson endast såsom ombud innehaft berörde skuldsedel, då han derför lagligen sökte landtbrukaren Isak Claesson. Jag har redan förut under målets handläggning påpekat det märkliga förhållandet att Pettersson allt från år 1863 till år 1869 ingen enda gång affordrat mig redovisning för omstämda diariebeviset. Pett son har visserligen påstått, att han tvenne serski da gånger begärt dylik redovisning, men jag bestrider på det bestämdaste, att Pettersson af nug äskat redovisning före år 1869, då han såsom afskedad stadstjenare, utan bestämd sysselsättning, genom dåligt sällskap och öfverdådigt lefnadssätt, trån en bergad ställning nedsjunkit till elände. Jemväl häraf hemtar jag stöd för mitt påstående, att Pettersson aldrig varit egare af ofta berörda skuldsedel, ty det är otänkbart, ja nästan orimligt, att Pettersson, om han varit egare af en skuldsedel som representerar en ej obetydlig förmögenhet, skulle isynnerhet som hans affärsställning, enligt hvad jag visat under senare åren betydligt försämrats — ha underlåtit att under 6 års tid affordra mig redovisning. Åtskilligt mera kunde visserligen vara att i denna sak tillägga; det anförda torde emellertid vara tillfyllestgörande att visa riktigheten af mina i målet gjorda påståenden och får jag derför yrka: dels i anledning af Strömbergs mot mig väckta käromål, att detsamma måtte till alla delar ogillas; dels, i fullföljd af mina stämningar mot Strömberg och Pettersson, ej mindre att omstämda diariebeviset måtte till mig återställas, än eck att rådhusrätten måtte förklara såväl Strömberg som Pettersson vara oberättigade att af mig fordra redovisning för i berörda bevis omnämnda skuldsedel. Vidkommande ändtligen de af mig mot Strömberg och Pettersson gjorda ansvarspåståenden, vill jag nämna, att jag, med bestridande af de af motparterna å mig gjorda ansvarsyrkanden, anklagar S. och P. för bedrägligt förhållande, ity att de mot bättre vetande framställt påståenden emot mig om utbekommande af ett belopp, hvilket de vetat vore till rätter egare guldet. För detta bedrägliga förhållande yrkar jag straff å mina motparter, å Strömberg såsom gerningsman samt å Pettersson såsom anstiftare. För öfrigt öfverlemnar jag åt domstolen att närmare bestämma det lagrum i fflagen enligt hvilket mina motparter gjort sig förtjenta af straff; vill blott med afseende å graden af detta senare påpeka att det svekfulla sätt, hvarpå Strömberg och Pettersson tillhandagått samt den härdnackenhet, som de under målets handläggning visat, synes innebära, att de begått det brott, för hvilket jag åtalat dem, under synnerligen försvårande omständigheter. Till detta mitt påstående föranledes jag ingalunda af hat eller hämndlystnad, utan deraf, att jag anser att de tilltalade visat en så samhällsvådlig vilja att en lämplig korrektion deraf ej finnes i annat än i maximum af det straff, lagen för deras brott bestämt. Slutligen hemställer jag till domstolens ompröfvande huruvida icke mina motparter som mot klara skäl och bättre vetande af arghet dragit mig inför rätta samt der eskrifvit och talat, det de veta ej sannt vara må ådömas ansvar enligt 29 kap. 1 8 samt 14 kap. 8 rättegångsbalken. Göteborg d. 16 Mars 1870. L J. fledenskog. Pettersson bestred dock alla de af hr Uedensog mot honom och Strömberg gjorda påståenden och fordrade fortfarande att hr Hedenskog måtte åläggas redovisningsskyldighet. Han öfverlemnade derefter målet till rättens pröfning. Utslag kommer att meddelas d. 8 nästk. Juni. 3 F—