Göteborgsposten – 17 mars 1870, sida 1

Medgif, det går raskt undan nu för tide med jernvägsfrågorna. Under ståndsriksdagarnes tid brådskade man ej dermed. Först och främst tog sig statsutskottet mycket god tid för att utreda frågan. Sedan betingade sig de ledamöter som ej voro belåtva med utskottets förslag god tid för att afgifva sina reservationer. Så kom ändtligen betänkandet till de resp. stånden, hvilka alldeles icke behölde företaga det precist samtidigt. Stundom utvecklades af det ena eller andra ståndet en stor taktisk skicklighet för att sätta sig i efterhand med afseende på beslutet. Ofta anlitades utvägen att återremittera betänkandet, för att åstadkomma antingen blott tidsutdrägt eller ett nytt uppslag. 1j sällan stannade stånden i skiljaktiga beslut, hvilka måste sammanjemkas af utskottet, och så ledde sammanjemkningsförslagon ofta till nya strider. Deretter uppgjordes förslag till voteringspropositioner, som i förstärkt statsutskott skulle afgöras. Nu uppstod ett grutligi vigilerande i stånden, för att utse dessa förstärkningskarlar, och de pröfvades både på den torra och våta vägen. Ändtligen voterade man i förstärkt statsutskott, och stundom berodde ett anslags öde derpå att en ledamot lade i voteringsurnan den sedeln som han bade i högra eller i venstra handen. Men så kom den nya riksdagsordningen. Statsutskottet tvingades arbeta under skynd samhetens högtryck. Kamrarne visade sig ytterst obenägna för återremisser, och när kam rarne stanna i skiljaktiga anslagsbeslut, så voteras derom direkte. Numera kan ej den förseglade sedeln afgöra ea anslagsfråga. Vid 1867 års riksdag föredrogs statsutskottets jernvägsbetänkande i begge kamrarne d. 12 April; det afgjordes då i Andra kammaren på mindre än en dag; men också ytt rade hr Hierta, som icke annars tilihör de raskt beslutandes antal: dristigt vågadt iu halft vunnet. i Vid 1868 års riksdag behandlades jern vägsbetänkandet d. 29 April och atgjordes i Andra kammaren ätven på en dag. Vid innevarande riksdag förekom jern vågsbetänkandet redan d. 7 Mars och afslu tades dagen derpå; och redan i går företogo kamrarne de voteringar, som definitivt asgjorde de stora tvistelrågorna. Säg nu om det ej gar raskt undan? Troligen misstager jag mig ej deri at antalet ledande och missledande artiklar rörande jernvägsfrågan endast i hufvudstadens udningar uppgår till bortåt etthundra. Man kan bli rent af tokig, yttrade en hedersgubbe tillhörande Andra kammaren, då mun läser allt som skrifves både för och emot. Se hit l. ex. ett vältalighetsprof, som förekom i en al gårdagens morgoutidningar under rubriken: En sista påminnelse till de voterando: l dag atgöres riksdagens vigtigaste fråga. (Obs. samma fras bogagnas ofta under hvarje riksdag). Ja betyder bifall till Salaoch Östgötastatsbanorna, till utsugning af det skattdragande folkets sista skärf för att möjliggöra tullbor dandet at dep statslyx, som kallas bredspåriga statsbanor. Ja betyder här afslag på låvg tid för alla de många behöfliga bibunor, som nu med rätta yrkas från alla landsändar. Ja är byggnadsstyrelsens räddning på bekostnad af folkets ruin. Nej deremot betyder ulrotande af statsbanesystemet och byggnadsstyrelsen, samt ett djupt inhugg i vår kraftigt uppväxande byråkratis leder: o. s. v. Så drastiska medel användes för att imponera på de arma riksdagsmännen, hvilka, om de vågade rösta ja, hotades med — kom mitenterna. Detta allt benämnes nu von lit påtryckning. Afven andra retmedel användes, t. ex. de nu plötsligt uppdykande aktictecknin för enskilda banor, som ha karakteren af sensationsromaner. Till och med Frövi Ludvikabanan togs till näder at dem som för nägra veckor sedan ville nutrota? den, såsom tvilvelaktig. Men allt förgälves. Voteringen i kamrarne om Salaoch Ostgöta-banorna bekräftade, att pluraliteten vill ha slut på jernvägsstriderna, och att detta ansågs fördelaktigast kunde ske deri genom att statsbanorna fortsättas. Det visade i sig att niflilisterna hade ölverskattat sina kratter, och att deras sträfvanden befunnos skol åÅCIFngkamma wida hat atvnidan